| | | >>C: "Nej, eller jo, rimligare, men man måste ha en annan epistemologi. De båda gör misstaget att utgå från språket, tanken, orden, förnuftet, i sin epistemologi"
>>
>>S: I praktiken kan man säga att dom gör det. Empiristen menar att språk-tanke byggs upp på grundval av de sinnesintryck av stenar, berg, bilar och vad det nu är och hur det nu skulle gå till men även empiristen är hänvisad till språk-tankeapparaten när han ska förhålla sig till världen.
>>
>>Jag tror att man måste anta att det finns en inbyggd förståndsstorhet hos individen som aktiveras när man kommer i kontakt med sinnesintycken. Det blir annars svårt att få ihop ekvationen.
>
>Jag tycker det verkar som att vi associerar bilder av verkligheten genom likheter i form, närhet i tid, grad av värde odyl. Hjärnan hanterar våra bilderna av verkligheten i vår upplevelse av den. Det är ett samspel förstås mellan förförståelse och de nya intrycken.
S: Du har tidigare sagt att du med förförståelse menar förståelsehorisont och förkunskaper. Menar du då det givna? Menar du att man exempelvis måste anta att vi existerar innan man kan ifrågasätta den saken? Att ett förnekande av att vi existerar sker mot bakgrund av en förståelsehorisiont i vilken vår existens är given, först ges kan man säga innan den kan ifrågasättas?
Låt mig i vilket fall och med utgångspunkt från vad jag just sagt förtydliga min ståndpunkt. Det finns ett vad man kan kalla naturligt sätt att betrakta världen. Av det följer som självklart att vi existerar, att världen existerar, att vi kan kommunicera med varandra och allt annat vi tar för givet och betraktar som självklart. Om detta naturliga sätt att betrakta tingen vore det enda rimliga vore all filosofi överflödig. Då är det sätt på vilket vi naturligt betraktar världen det enda möjliga och vidare diskussioner meningslösa.
Nu är i själva verket detta sätt att betrakta världen naivt och inte alls i överenstämmelse med hur saker och ting verkligen gestaltar sig. Det vetenskapliga sättet att se på världen bygger på denna naiva "naturliga" inställning, skiljer sig inte till graden från den men är naturligtvis en smula mer sofistikerat.
Denna syn - och det är vad vetenskapen handlar om - innebär en objektivering av världen, ett förtingligande. I linje med den objektiveringen har även jaget-subjektet kommit att objektiverats som vore jaget ett ting bland andra. Man ser därför jaget som närmast något i tredje person vilket är vad tinglifieringen av jaget med nödvändighet leder till. Denna kalle-ankaisering av hela frågan är också i allt väsentligt vad som är i omlopp i den moderna "filosofin" vilken i motsvarande mån sålunda kalle-ankaiserats.
Jaget-subjektet kan aldrig jämföras med de ting som utgör grunden för all vetenskap och som bara förmår att uppfatta det objektiva och med rätta har att hålla sig till den sfären.
Men den verklige aktören är jaget-förståndet men jaget-förståndet kan inte observeras men är likafullt den sfär utifrån vilken all objektiv betraktelse äger rum.
Vetenskap liksom andra dylika former av kunskap är bara kunskaper om ditten och datten. Men vad vetenskapen inte förmår är att vinna kunskap om kunskapen som sådan. Hur, alltså, är kunskap om kunskap möjlig? Den frågan äger den objektiva vetenskapen inte ens tillträde till men det är en uppgift för filosofin vilket förutsätter att filosofin helt och hållet avkalle-ankaiseras.
Det var bara en kort skiss men jag ser infallsvinkeln som helt avgörande.
>
>Men indata i vår förståelse är bilder av verkligheten som är ordlösa till sin natur. När verkligheten gör sig påmind drabbar den oss och hjärnan reagerar med att kategorisera och sätta ord på delar av bilderna. Det finns ju en mängd upplevelser som vi har svårt att sätta ord på, när tex en poet närmar sig en beskrivning med väldigt luddiga ord kan vi ändå uppleva en stark igenkänning, till exempel.
>
>
>>Descartes som räknas som den moderna filosofins fader och den som sjösatte dualismen betonade själen framför kroppen och världen. I vår tid vänder man på det och talar om den objektiva verkligheten det vill säga världen av stenar och planeter som omger oss som inte bara överordnad men rentav det enda giltiga. Det synsättet är en ren katastrof men jag förstår att du inte omhuldar det. Descartes hade i princip rätt.
>
>Jag har svårt att acceptera en dualistisk syn på verkligheten. Jag tycker det verkar lite knasigt.
S: Utveckla gärna varför du anser en dualistisk syn vara lite knasig.
| |
