Skuld

En fängslande sak hos människan är att vi kan känna skuld på ett djupt psykologiskt och moraliskt plan. Våra handlingar som vi utför är vi också intimt sammanflätade med och ansvariga för. Denna fängslande känsla blir starkare, ju starkare koppling man kan känna över det man gör och ju mer insikt i handlandet man får och hur detta relateras till och sätter avtryck på världen. Den som känner ansvar i varje enskilt ögonblick, över varje viljeakt, som om varje steg man tar skulle behöva motiveras, känner allt större tyngd över existensen, än den som ser sina handlingar som, utifrån en ytterlighetssynpunkt, oberoende av sina egna beslut. Den som någon gång känt skuld, skuld av den inre åklagaren, vet hur befriande tanken på att kunna kasta av sig bördan kan vara.

Kan ett djur känna skuld? Ibland när vi drömmer oss bort och tänker på hur det skulle vara att bli ett djur tror jag befrielsen ligger i just detta: ett slags varande då man inte känner något ansvar, inför sig själv eller någon. Ty att vara ansvarig inför sig själv innebär att äga ett samvete och det verkar inte djuret göra. Oavsett iakttagelsens riktighet, kvarstår funderingen. Hur mycket högre värde skulle man inte kunna anse sig ha om man endast agerade och alltid handlade i enlighet med sin egen natur? Helt utan betänkligheter. Ty inte känner väl lejonet ånger då det har slitit itu antilopen och ätit den?

Vi ser inte djuret som ansvarigt. Vi säger att det är naturens gång, en mekanisk akt, för att förlika oss med den plåga som dess offer utsatts för. Ibland när vi talar om vår artfrände psykopaten gör vi det istället med ett kollektivt förakt; jag föreställer mig att vi delvis avundas denne; inte på grund av de ohyggligheter han är kapabel till, men på grund av att denne tycks vara befriad från varje form av självanklagelse. Detta fördjupar hatet mot honom. Personer som kan känna skuld vet nämligen att det vilar ett enormt tryck och en enorm kraft i en självanklagelse, när viljan liksom står emot sig själv. Eller kanske rentav viljor. Vi såg nog resultatet av detta i dagstidningarna när en misstänkt mördare hade hängt sig själv i fängelset för en liten tid sedan. Precis som R. L Stevensons kända berättelse vi minns i litteraturhistorien, är det som om det finns en antagonistisk kamp mellan stridande tvillingsjälar i människans psyke.

Samvetet kan nog ofta leda oss rätt, (vad som var fallet med den ovan hängde tänker jag inte uttrycka en åsikt om) men oavsett detta måste ett strängt och anklagande sådant, inte alltid handla om att man har särskilt låga böjelser, utan kanske hellre om att man söker ha en hög ambition att vara rättfärdig eller en ambition om något annat i något självförtärande avseende.

Martin Luther är en känd personlighet när det gäller detta. Jag tror att många finner sympati för honom bland annat på grund av att han hade ett strängt samvete. Hans enorma arbetsmoral och nitiskhet menar många var ett resultat av detta. Jakten på den nådige Guden, om tron som ett saliggörande medel, verkar vara förenlig med en psykologisk iakttagelse. Han kanske märkte att det inte gavs någon lindring oavsett antalet barmhärtighetsverk och trodde på Guds frälsning genom tron allena. En modernare tappning av skuld och ansvar är Sartres existentialism. Den fundamentala skillnaden ur en psykologisk synpunkt var skillnaden att Sartre aldrig trodde på någon gudagiven förlåtelse. Vi lever våra liv och är ansvariga för det helt och hållet. Ond tro tillämpas ofta och vi vill gärna tillskriva handlingen i sig någon extern kraft.

Jag tror inte vi kommer ifrån att vi är skuldmedvetna varelser. Och för naturens lagar gäller inga preskriptionstider (stort som smått). Men denna skuldmedvetenhet som vi latent bär på, bär den på vår bot och bättring, eller är den den enskildes destruktiva kraft, en antagonist som slagit rot i det egna jaget? Och om vi nu prisar den, prisar vi endast samvetet för att vi är självbedragande människor som gillar att rationalisera sådana drag som ändå tycks evigt oundvikligt inskrivna i själen?