Hamlet

Detta är en recension och analys av Shakespeares berömda pjäs Hamlet.

HAMLET

Akt I scen I

I inledningen får vi veta att en vålnad stryker omkring på Slottet i Helsingör. Den liknar den nyss avlidne konungen Hamlet den äldre. Det är ett par vakter som har bevittnat denna skräcksyn och de har berättat vad de sett för en vän vid namn Horatio. Horatio, en skeptiker, tas med på vakten en kväll och får förstummad även han se spöket. Han kan bekräfta hur lik gestalten är den nyss avlidne konungen.

Enligt den Aristoteliska bedömningsgrunden för en god pjäs kan man fråga sig, varför just en person som Horatio får följa med och inte någon annan? Det ena skälet är enligt min analys att han är lärd. När en lärd person får se spöket kommer hans ord att väga tyngre än eventuella räddhågsna vakter som har fria fantasier. Med detta grundläggs vad pjäsen handlar om. En fråga om tillit och tro på vittnesmål. Frågor om vad som är verkligt och vad som är inbillning. Vad är trovärdigt? Vem skall man lita på? Kan man lita på sina sinnen? Själva scenen som utspelas är oumbärlig eftersom den lägger grund för den stämning som pjäsen är fylld av. Det andra skälet till att Horatio följer med på vakt, är att Horatio, visar sig vara, inte endast en lärd man, utan vän till Hamlet (den unge prinsen).

Vi får även på terrassen, där den första scenen utspelas, insikt i det politiska klimat som staten Danmark är försatt i. Det har förekommit krig med Norge och kriget gör sig påmint. Horatio, hur lärd han än må vara, tolkar spöket som ett förebud om något illavarslande som kommer att inträffa för hela staten. Horatio är lite tveksam till om han skall berätta vad han sett, till sin vän Hamlet – att vålnaden liknar den unge Hamlets fader – men tycks av plikt och vänskap vilja meddela det vilket han senare också gör.

Det är inte ovanligt att man gärna ser sig om efter tecken som skall säga något om framtidens utgång. Denna blick efter tecken är något som helt klart sätter en krydda på tillvaron då den framstår som mindre mekanisk och mer levande. Det bidrar till en mysticism som förhöjer pjäsens värde. Denna vidskepelse, hör och häpna, har alltså en helt klart attraktiv dimension trots att vidskeplighet är något som gärnas bespottas eller betraktas med en överlägsen attityd idag. Vid ett tillfälle senare i pjäsen säger Hamlet: vad ni än ser, giv det tydning .

Akt I scen II

Vi sitter nu samlade i konungens gemak där konungen håller ett tal. Det är tre viktiga saker som behandlas på ett kortfattat men ytterst välformulerat sätt. Det ena är att den nye konungen, Claudius, förlorat sin bror och således axlat dennes uppgifter som kung. Formellt sett visar han viss sorg över detta. Men när han talar till prins Hamlet frågar han varför ”moln hänger över honom” och antyder därmed att Hamlets sorg har varit alltför långvarig över sin fars bortgång. Han vill rent av kalla Hamlets sorg för omanlig och manar honom att inte framhärda i beteendet.

Det är uppenbart att Hamlet ogillar den fernissa som människorna visar upp. Han menar att om man skulle skrapa på ytan av det sorgebeteende som visas skulle något dolt framträda. Han saknar alltså äkthet hos sin omgivning och säger det rätt ut. ”Jag känner inget tycks”.

Här inbjuds vi till att spekulera om vilka dessa individer är under ytan. Livet framstår, tycks det mig, som ett skådespel inför Hamlets ögon. Det är som om något allvarligt har inträffat medan man mer eller mindre rycker på axlarna och vill tiga ihjäl all diskussion och alla frågor som finns att besvara.

Det andra vi får veta är att Norges unge prins Fortinbras har ambitionen att gå i krig med Danmark för att ta tillbaka land som Danmark vunnit från Norge. Det spekuleras om att man utomlands tror att Danmark har blivit ledbrutet av konungens oväntade död. Två gesanter skickas ut för att tala förstånd med Fortinbras farbror och att han manas bli hållen i schack.

Det tredje vi får veta är att Claudius har äktat drottningen Gertrud och här tornar problemen upp som förklarar Hamlets till synes både smått trotsiga och nedstämda beteende. När allt sällskap lämnar salen, när vi på ett vackert sätt förflyttar oss från en offentlig sfär till en privat, och endast Hamlet finns kvar, visar han ett enormt bittert och misstänksamt beteende mot allt. Han föraktar sin mor som redan två månader efter faderns bortgång äktade Claudius. Han kallar beteendet för incestuöst eftersom det är hans farbror som äktat henne. Han vill inte ens tro på att hennes sorg är äkta utan hycklad. Trots detta så menar han att han måste tiga. Det framgår inte varför han känner sig förbunden till att tiga. Men det är uppenbart att han inte alls har någon nära relation till sin moder eller till sin farbror. Även om drottningen visar sig lite bekymrad så finns det ingen indikation på att hon försöker närma sig honom nämnvärt. Intressant är dock att hon ber honom stanna kvar efter han uttryckt önskemål om att återvända till sina studier i Wittenberg. Utan protest stannar Hamlet. Orsaken till det kan vara att Hamlet vill speja och utforska vidare vad som döljer sig under den fernissa som tidigare omtalades.

Hamlet framstår i och med övergången från en social sfär till en privat, som mycket ensam. Och ensamhet tycks även vara en dimension i pjäsen där personer som har betydelse vänder sig bort från Hamlet. Härmed förmedlar pjäsen Hamlet en existentiell känsla. En känsla av isolation och obeslutsamhet. Något som pjäsen verkligen förmedlar är hur mycket information man behöver för att fatta beslut och varifrån man skall hämta den informationen.

Trots att jag har skrivit att Hamlet framstår som ensam har han inte desto mindre en mycket god vän, Horatio. Och han visar sig vara en man att lita på. Horatio är en studiekamrat från Wittenberg som kommit för att bevittna både likfärden och bröllopet. I scen II berättar Horatio för Hamlet om vad han sett och givetvis väcker saken Hamlets intresse. Han verkar inte helt okritisk till Horatios vittnesmål utan köper lätt hans historia. Dels troligen för att han litar på honom och dels för att han är så fylld av sorg så varje chans att få träffa sin fader, död eller levande, har en vitaliserande inverkan.

Akt I scen III

Laertes och Ofelia talar med varandra. Ofelia är en flicka som Hamlet är förälskad i. Och Ofelia är Laerts broder. Dock förmanar Laertes Ofelia att hålla sig borta från Hamlet. Han menar på att Hamlet är slav under sin börd och att Hamlets vilja inte är hans egen utan statens vilja. Det är svårt att säga om Laertes har något särskilt emot Hamlet, råden kan vara uppriktigt givna. Ofelia tar till sig sin broders råd. Därefter kommer Laertes och Ofelias far Polonius och ger råd till först till sin son och därefter till sin dotter. Polonius ger många kloka råd till sin son som bär på levnadsvisdom. Till Ofelia säger han i princip samma sak som Laertes och förmanar Ofelia att spara på sin dygd, för väl förbrukad, är hon inte lika mycket värd. Polonius är onekligen en god människokännare men är tredelad. För det första är han klok och förmedlar klokskap. För det andra är han manipulativ och utnyttjar sin intelligens för att på indirekta vägar fiska fram information. För det tredje verkar han stundvis ha en ganska bristande bedömningsförmåga, inte minst när det gäller att förstå orsaken till Hamlets sorger.

Det viktigaste vi här får reda på är hur Ofelias känslor på sin familjs inrådan svalnar för Hamlet. Det bidrar till hur Hamlet alltmer blir kringskuren och alltmer isoleras, vilket till slut får honom att tappa humöret och är vägen till dårskap. Det är inte den huvudsakliga orsaken men väl den fjäder som bräcker kamelens rygg. Man kan säga att Hamlet mer och mer måste göra sig till dåre för att kunna hantera sin omgivning. Den som har erfarenhet att hamna i ett vasst sällskap vet hur man stundvis måste spela lika vasst för att hantera situationen. Han inbjuds i ett spel, men klarar han av det?

Akt I scen IV

I denna scen går Hamlet på vakt med sina vänner. Danmarks seder diskuteras inledningsvis och att de betraktas som okultiverade och stora drinkare. Men huvudsakligen och det viktigaste är att Hamlet får syn på spöket. Hans vänner ser också spöket först men sedan uppstår det en kluven situation när Hamlet vill följa spöket, blir hindrad av sina vänner, befriar sig från dem och springer sin väg. Hans vänner menar att Hamlet blir förryckt av sin fantasi. Därmed är det oklart vad som är inbillning och vad som är sanning.

Akt I scen V

Hamlet talar med spöket. Han får av spöket veta att det är hans fars ande. Anden berättar att han blivit mördad av sin bror och Hamlets misstankar infrias. Men kan han verkligen lita på vålnaden?

Akt II scen I

Polonius talar med Rinaldo. Han vill att Rinaldo skall spionera på Laertes. I akt I scen II fick man veta att Laertes skall resa till Frankrike och i scen III fick vi höra de råd som Polonius gav till sin son inför avresan. Vi får veta att Polonius inte riktigt litar på sin son och skickar ut en spion som skall se till i vilka kretsar som Laertes rör sig i. Härigenom bestyrks den kontrollerande karaktär som Polonius är. Eller åtminstone kan man tycka att han visar en överdriven omsorg om sina barn. De metoder som han använder bestyrker vidare hans manipulativa natur.
Därpå talar P. med sin dotter Ofelia och hon berättar om Hamlets senaste underliga beteende. Därtill att hon undanbett hans sällskap precis i enlighet med vad både hennes bror och far sagt. Polonius tolkar utifrån hennes berättelse Hamlets beteende som ett resultat av kärlekssvärmeri.

Om man skall kritisera något kan det vara Polonius tvärsäkra tolkning av Hamlets beteende. Han visar inget tecken på att Hamlet kan vara upprörd över moderns giftermål med Claudius. Det kan tyckas vara en smula underligt. Eventuellt döljer han detta för att om han skulle börja rota i detta skulle det resultera i anklagelser mot konungen som vore otillbörliga utifrån självbevarelsedriftens förmaningar.

Scen II

Rosenkrantz och Gyldernstern får i uppdrag av konungen av forska ut varför Hamlet är så dyster. Aningar finns om detta — att det inte endast har att göra med faderns bortgång — men man vill tydligen hellre spionera än att fråga rent ut.
Vi får även i denna scen reda på att gesanterna (Voltimand och Cornelius) har kommit tillbaka och de meddelar att de tillsammans med Fortinbras farbror stoppat den unge norske prinsen i hans framfart.

Polonius meddelar därefter till Konungen det han kallar den rätta orsaken till Hamlets svårmod. Han är inför konungen helt övertygad om att Hamlets svårmod är orsakat av Ofelia. Till detta lämnar han ett brev som förment bevis på saken där det bland annat uttrycks att Ofelia är förskönad. Här beskrivs också en snabb utveckling hur det hela antas ha förlöpt. Först skall Hamlet ha fallit uti svårmod, därefter fasta, vidare sömnlöshet och vurmighet, och till sist rent av koller. Polonius är så säker på saken att han skulle kunna offra sitt huvud om det vore fel.

Eftersom Hamlet är i närheten vill både drottningen och Claudius få reda på mer genom att be Polonius fråga ut mer om saken medan de skall tjuvlyssna. I mötet mellan P och H har en tydlig förändring skett i Hamlets karaktär. Det är nu Hamlet säger att hans läser “ord ord ord” på frågan om vad han läser, och Polonius upptäcker, trots Hamlets kollriga beteende, en metod i galenskapen.

Härpå träffar Hamlet Gyldernstern och Rosenkrantz. Han anar att de blivit utskickade av konungen för att spionera och de erkänner mer eller mindre att Hamlet har rätt. I detta samtal får vi reda på att skådespelare är i antågande och då börjar Hamlet utstaka en plan för att få reda på om det stämmer att hans fader blivit mördad eller ej. Han vill nämligen senare med skådespelarnas hjälp att de skall uppträda för kungen med ett extra stycke som skall efterlikna det förmenta dråpet och för att utifrån reaktionerna på detta finna ut sanningen.

I dessa scener framgår att mycket börjar handla om tillit och tro. Spioneri är ett övertydligt bevis på hur skakiga relationerna personerna emellan är och hur man via omvägar vill nå sanningen.

Upp flyger orden,
tanken stilla står,
ord utan tanke, aldrig himlen når.

HAMLET AKT III

SCEN I

Rosenkrantz och Gyldernstern talar med konungen m fl om Hamlets tillstånd. De säger att han har yrat m.m men att han glatts vid tanken på att skådespelare kommer på besök vilket man fick veta i akt II scen II. Det bestäms att konungen och Polonius skall spionera på Hamlet på nytt och de sänder ut Ofelia som lockbete. Hon skall dyka upp inför honom som om det vore en slump.

I denna scen, innan mötet med Ofelia, då Hamlet strövar fritt i slottet, yttras Hamlets berömda monolog. Här talar Hamlet om döden och om självmord. Vad händer efter döden, det land där inga upptäcksresande återvänder från? Hamlet resonerar över vad som håller en människa vid liv om inte fruktan för att döden är fasansfull. Livet tycks innehålla så mycket problem och bekymmer. Slutsatsen är att okunskapen om vad döden innebär är vad som får människor att härda ut. Tanken är nära den som Schopenhauer har om fuga mortis men mer skräck än en avsky.

Efter denna monolog, som inte alls saknar tankedjup vilket somliga uttolkare påstår, påträffar Hamlet Ofelia. Om man vid något tillfälle har anledning att ifrågasätta Hamlets beteende påbörjar det med största sannolikhet för envar vid detta möte. Han beter sig relativt oförskämt, har byggt upp en känslomässig skyddsmur omkring sig, ointaglig av vem som helst, och samtalar med hjälp av många ordlekar med Ofelia. Är det någonstans ens sympati försvinner för Hamlet är det således troligt att det här inleds. Man måste naturligtvis inte alls brista i sympati men karaktären tar sig en större vändning och framstår inte längre som särskilt älskvärd.

Ofelia tar hårt på detta möte och vad som meddelas däri. Men är hon oskyldig till Hamlets beteende? Nej, det kan hon inte påstås vara. Hon är en ganska tam och slätstruken figur; en marionett-docka till sin fader och broder. Om man skulle känna sympati för henne skulle det underlättas av att hon ifrågasatte sitt eget tidigare uppträdande. Hon framstår inte som trovärdig och om hon eventuellt skulle få behålla sin trovärdighet är hon inte särskilt upplyst. Hon är långt under alla medelmåttor ifråga om insiktsfullhet.

När Hamlet träffar Ofelia har han som tidigare nämnts blivit spionerad på. Både Claudius och Polonius har hört allt i mötet som berättades om ovan, men de tolkar händelerna olika. Polonius tror fortfarande att grunden till Hamlets kollriga beteende är föraktad kärleks kval. Konungen däremot tror att något annat ligger gömt däruti. Polonius vill dock inte diskutera deras oeniga inställning. Till följd av allt detta vill Claudius, som känner sig osäker, låta skicka Hamlet till England tillsammans med Rosenkrantz och Gyldernstern. Han menar att hans säkerhet är hotad.

SCEN II

Hamlet träffar nu skådespelarna och ger dem råd. Han träffar även Horatio och säger honom att när skådespelet blir av, vill han studera konungens reaktioner på det. Detta är alltså skådespelet som skall avslöja konungens inblandning i det eventuella mordet på den tidigare konungen. Vidare vill Hamlet att Horatio också skall studera reaktionerna för att genom pjäsen provocera fram vad som är sanningen. Han litar alltså inte helt på sig själv, vilket är insiktsfullt. Det följer här också ett kort mellanspel då Hamlet vill ligga i Ofelias sköte och undrar om det av henne tolkas som ett oanständigt förslag. Vidare följer ett tal om kvinnors kortvariga kärlek och olika underfundiga pikar mot det kvinnliga könet. I samtal med Gyldernstern och Rosenkrantz förekommer också den intressanta flöjtliknelsen.

Då “pjäsen inom pjäsen” spelas blir reaktionerna på den som förväntas. Hamlet kan utläsa av reaktionerna hos konungen att han är skyldig till mordet och Horatio instämmer i denna iakttagelse. En intressant sak är att när händelserna återges, och konungen på ett låtsat sätt mördas i “pjäsen inom pjäsen”, byts dråparen ut mot konungens brorson (och inte brodern). Det skulle kunna tolkas som ett förtäckt hot mot Claudius som Hamlet gör. Hamlet vill således härigenom säga: “Jag vet”.

SCEN III

Konungen talar med Rosenkrantz och Gyldernstern om Hamlet och att de måste resa snarast till England. Han känner sig nämligen alltmer osäker.

Strax därpå, provocerad av pjäsen, bekänner Claudius sitt brott inför sig själv för första gången (och därmed till publiken). Han tycks dock kluven till sitt eget brott eftersom han njuter av frukterna som det ger (makt och kvinna). Därefter faller han på knä och ber till Gud. Hamlet råkar passera vid detta tillfälle och ser på detta. Han överväger att döda Claudius men låter bli. Döden tycks honom vara för god.

SCEN IV

Hamlet träffar nu sin moder och bannar henne för vad hon har gjort. Polonius spionerar på dem, vilket också drottningen vet, men Hamlet dödar Polonius då han hör att någon oinbjuden är i rummet. Hamlet ångrar inget men modern blir naturligtvis förskräckt. Hamlet fortsätter att banna modern som tidvis ger efter och tar åt sig. Därpå dyker vålnaden upp, men Hamlet tycks vara den ende av dem som ser den.

Av bekymmer utav tal, min själ är sliten av bittra kval.

Akt IV

Kort reflektion inledningsvis: I och med Polonius död börjar alla relationer rämna och falla sönder. Det är som om ett dominospel, där allt har sin upprinnelse i Hamlets beslut om hur han skulle möta sin situation, sin skändade moder och sin mördade fader. De sista två akterna skall jag nog arbeta mer med sedan, nu ges en ganska summarisk beskrivning av vad som händer.

Scen I

Drottningen berättar för konungen vad Hamlet har gjort mot Polonius. Hamlets frihet anses hota andras säkerhet. Gyldenstern och Rosenkranz uppmanas hämta Hamlet och bringa Polonius lik till ett kapell.

Scen II

Gyldenstern och Rosenkranz försöker göra det de blivit tillsagda, att bringa Hamlet inför konungen vilket de också gör. De möts av en kollrig ung prins. Hamlet beter sig nämligen som om han vore nipprig men menar istället att hans klyftiga tal sover i dårarnas öron.

Scen III

Hamlet vägrar uppge var han dolt liket då han utfrågas om saken. Till konungen säger han indirekt att han kan gå till Helvetet och söka reda på honom. Hamlet beordras därefter att bli skickad till England och han tycks tämligen beredvilligt åka iväg. Claudius planerar att genom andras hjälp döda Hamlet innan kvällens slut vilket Gyldenstern och Rosenkraz blir införstådda om.

Scen IV

Hamlet talar inför sig själv. Här uttrycks en del av de motiv han känt till sina handlingar. “Vad är en människa om hennes högsta ändamål och goda, är mat och sömn?” Ett kreatur svarar han. Vidare påstår han att tankens klara blick i oss inte får ruttna bort, utan skall användas. Här ges en sammanfattning av vad han har gjort; att han — som har begripit hur hans omgivning har handlat — inte utan handling kunde se på. Vidare att han skulle betrakta sig själv som en ynkrygg om han ingenting gjorde. Han kontemplerar även över Fortinbras fåfängliga kamp om ett halmstrå.

Scen V

Ofelia sörjer sin faders bortgång. Hon har mer eller mindre tappat förståndet. Grunden till det kan vara hennes tidigare jag-svaga person som inte utan andras ledning kan fatta ett beslut men också naturligtvis att hennes fader har dött vilket hon tagit mycket hårt. Laertes har kommit tillbaka från Frankrike efter att ha blivit underrättad om sin faders död. Och han kräver hämnd. Laertes konfronterar konungen, kräver svar och upprepar flera gånger hans avsikter om att hämnas. Laertes får nu också se sin syster, berövad från allt förstånd, och han blir förtvivlad av denna syn. Laertes tillsammans med konungen planerar att ta ihjäl Polonius baneman men inte innan Laertes har lugnat ner sig.

Scen VI

Horatio läser ett brev från Hamlet som sjömän bringar honom. Att han blivit utsatt för pirater som kidnappat honom. Horatio manas överlämna andra brev till konungen som har tillsänts honom, och därefter ombeds han att möta Hamlet med sjömännens hjälp.

Scen VII

Laertes och konungen har nu blivit vänner och är i lag. Laertes har fått kunskap om att Hamlet är Polonius baneman. I samband härmed överlämnar budbärare brev från Hamlet till konungen och drottningen. I brevet står att Hamlet är naken vid Danmarks kust och ämnar återkomma för att något oväntat inträffat. Konungen eldar därefter på Laertes om att döda honom så att han får upprättelse. Men detta skall ske på ett snyggt sätt genom att låta dem möta varandra i fäktning varvid man ämnar giftbestänka Laertes värja/florett så att ett stick får en dödlig utgång.
Drottningen meddelar därefter om Ofelias död, att Ofelia drunknat.

Akt V

Scen I

Dödgrävare på en gravplats, talar om Ofelias död. De resonerar om hon var en s k självspilling eller inte… Hamlet och Horatio dyker upp på samma plats. Hamlet ser att dödgrävaren kastar upp döskallar och talar om dem. Han tar senare upp en döskalle själv, någon som han menar tillhörde Yorick, en skojare och har en kort utläggning om denne. Konungen, Laertes med flera dyker också upp på gravplatsen och Hamlet och Horatio gömmer sig. Hamlet får nu reda på att Ofelia dött och visar sig. Han hamnar i brottning med Laertes. Hamlet utbrister att han älskade Ofelia, Laertes vill ta sin hämnd men påminns av konungen den plan som nämndes i akt IV scen VII.

Scen II

Hamlet visar viss skuldmedvetenhet angående det han gjort mot Laertes. “… i bilden av min egen sak, en avbild ser av hans.” Men i samtal med Horatio säger han öppet sina motiv mot konungen. Hamlet blir nu underkunnig om att man slagit vad om vem som vinner i fäktning mellan honom och Laertes. Detta utgör alltså ett led konungens plan som nämndes i akt IV scen VII. Fäktningen påbörjas, förvirring uppstår, där drottningen blir oavsiktligt förgiftad av Claudius, Hamlet blir stucken med den giftbestänkta värjan, konungen dödad av Hamlet och Laertes blir likaså (oavsiktligt) dödad av Hamlet. Avslutningsvis tågar Fortinbras, norges prins, in i slottet.

Slutliga reflektioner

I min analys har jag svepande skrivit att Ofelia framstår som insiktslös, samt beskrivit henne som en “tam och slätstruken figur” (akt III scen I). Det är något som förtjänar att problematiseras. En stor del av “Hamlet” handlar om kvinnors sexualitet och mäns sexualitet.

Ett ideal hos flickorna (åtminstone i högre samhällsskikt) var kyskhet vilket är kopplat till det politiska och samhälleliga klimat som människorna levde i på denna tid. En kvinna var mindre värd om hon gav sig hän åt en man sexuellt. Både Laertes och Polonius var medvetna om detta och därför ville de kontrollera henne hårt. Ofelia lydde härmed sin fader och broder i enlighet med vad som fordrades av henne. Troligen åsidosatte hon sina lustar och sin kärlek till Hamlet (akt II scen I) av det skälet. Det förklarar dock inte helt varför relationen får ett abrubt slut och varför hon mer eller mindre ser sig själv som ett offer i akt III scen I.

I akt IV scen V, då hon blivit galen, delar hon ut blommor till sin bror, till konungen och drottningen. De växter som hon ger symboliserar viss vetskap om vad individerna har gjort. T ex ångerört till drottningen. Således är det ett tecken på att hon inte saknar fullständig insikt, trots att hon i detta sammanhang är galen (hon håller ganska slumpmässiga tal om olika saker).

I akt IV scen V talar Ofelia också om de dubbla måttstockar som finns hos män. Att man gärna vill få omkull en kvinna sexuellt och sedan, om hon ger efter, blir hon mindre intressant och mindre värd.  

Skriven av Klamm