I Sverige har vi ett speciellt rättsligt system när personer med en sinnesrubbning begår straffbelagda handlingar. Här får inte en allvarligt psykiskt störd individ dömas till fängelse och inte heller frikännas. I många andra länder, t ex Kanada följer man en annan modell; en så kallad tillräknelighetsmodell. Den svenska lagstiftningen implicerar inte att ett brott som begås av en sinnesrubbad person inte kommer att resultera i en påföljd, utan att det exempelvis kan resultera i en rättspsykiatrisk påföljd. Det är Rättsmedicinalverket som står för bedömningen, det vill säga en grupp av psykologer, socialutredare, rättspsykiatriker och omvårdnadspersonal.

Galningar nu och förr

Går man långt tillbaka i tiden har det i de flesta samhällen som man känner till alltid funnits en särskild reglering av brott om de utförts av psykiskt sjuka personer.

I Sverige hade familjer till psykiskt sjuka, enligt tidigare gällande landskapslagar, så kallad utlysningsplikt. Då var det alltså familjen eller släkten som berättade, och förklarade, för grannar och det övriga samhället att någon närstående hade blivit galen. Om en galen person hade utfört ett brott betraktades detta som ett vådabrott och inte ett viljebrott. Då uteblev antingen straffet eller så mildrades det åtskilligt.

Under historiens gång har lagarna förändrats. Något som har bestått är emellertid att det förekommer en straffrättslig specialreglering för psykiskt sjuka. Termerna för saken har också förändrats och anpassats till en mer tidsenlig terminologi. Förr talade man om vettvillingar, galningar eller avita personer. Det betecknade personer som berövats sitt förnuft. ”Galning” etymologiskt från ”gala” (sjunga) bär på föreställningen att någon förhäxats av sång.

Idag använder man termen allvarlig psykisk störning i rättsliga sammanhang och har i vetenskapliga kontexter uteslutit vidskepliga föreställningar, till exempel att externa andemakter tar en kropp i besittning. Vidskeplighet är dock ett begrepp som är tidsberoende. Det har förändrats och beror till viss del på rådande paradigm. Vidskeplighet handlar definitionsmässigt om att man anser att något övernaturligt finns utifrån den egna tidens föreställningar om hur världen är beskaffad. Förmodligen lever vi idag också med vidskepliga föreställningar utan att veta vilka dessa är.

Trots att vetenskapen har utvecklats återstår mycket att utreda kring vår syn på vad psykiskt störda personer är och varför vissa bedöms vara rationella och ansvariga för sina handlingar medan andra inte är ansvariga för sina handlingar.

Är egentligen alla ansvariga för ‘sina’ handlingar?

När man talar om imputabla personer — förhållandet att vara tillräknelig och kunna ställas till ansvar för ett brott — så brukar man framhålla två kriterier:

Det första kriteriet är att man har insikt i eller förståelse för sitt eget handlande och för vad som sker. Det andra kriteriet är att man har förmåga att styra sitt handlande i enlighet med en sådan förståelse.
Det första betyder alltså att man vet vad man gör – exempelvis inte är omedveten och inte är okunnig om vad som pågår samt har verklighetsinsikt — och det andra betyder att man kan styra det man gör och har kontroll.

Om dessa kriterier inte är uppfyllda och någon med sådana förutsättningar utför ett brott eller orsakar skada, tenderar vi att ha överseende med den person som orsakar skadan. Det betyder inte att vi är likgiltiga inför det som sker men att ett straff kan upplevas onödigt.

Var samhället ska sätta ”ribban” beror på vilka krav man har på sina medborgare om hur de ska handla i olika utsatta och pressade situationer. Om en byggnadsarbetare på en byggnadsställning får en stroke och till följd av det tappar en hammare i huvudet på sin kollega våningen nedanför som måste uppsöka vård anser vi att omständigheterna är förmildrande (även om det inte finns någon inneboende nödvändighet bakom en sådan intution). Byggnadsarbetaren orsakade visserligen skadan mot kollegan men vi bedömer det inte som en handling eftersom orsaken var avsiktslös. Han var både omedveten och saknade kontroll.
Om någon däremot ’tappar’ en hammare med flit på sin kollega bedömer vi handlingen som klart klandervärd. Sinnelaget spelar roll oavsett om konsekvenserna kan vara precis lika. En stor del av människans moraliska bedömning hur hon värderar sin nästa består av vilka avsikter som hon tror finns hos vederbörande. Sinnelagsetiken väger ofta tungt i det allmänna rättsmedvetandet.

Galningar, eller psykiskt sjuka personer, har vi också överseende med. De är i ett andligt mörker. Det betyder återigen inte att vi är likgiltiga inför deras handlingar om de vållar skada. Det är viktigt att någon samhällsreaktion kommer till uttryck när något klandervärt sker, vare sig det är oavsiktligt eller avsiktligt. Om inte, tappar vi förtroendet för de rättsliga institutionerna. Därför ser vi det som rimligt att påföljden för psykiskt sjuka i de flesta fall skall vara vård och inte heller fängelse. Förmodligen beror detta också på hur frekventa fenomenen är. Om brotten skulle ske i överflöd skulle vår tolerans sannolikt minska.

Vaga begrepp och dess problematik

Vid första påseende kan det låta enkelt med sådana kriterier för när någon ska hållas ansvarig men var går gränserna mer exakt? När vi talar med varann till vardags är begreppen vaga och det vållar ganska sällan några större bekymmer. Vi måste inte veta hur tjock en tjock person är eller hur smal en smal person är. Det vet vi ”mellan tummen och pekfingret”. Dolph Lundgren är ”lång” och om man vill vara exakt kan man uttrycka att han är 196 centimeter. Men i juridiska sammanhang duger inte ett ”ungefär”. Där är det viktigt med precision och största möjliga tydlighet. Juridiskt kan man inte utdöma påföljder baserat på bedömningar som är ”mellan tummen och pekfingret”. Domstolar måste ange domskäl för sina domar. Man måste kunna förstå hur domstolarna kommer fram till sina beslut i en fråga och lika fall måste behandlas lika. Annars uppstår en godtycklig, osaklig och ojämlik rättsskipning.

Människans fria vilja

När vi talar om detta ämne är det omöjligt att inte blanda in filosofiska reflektioner. Vi rör oss med termer som är metafysiska eller åtminstone kunskapsmässigt svåråtkomliga, nära nog oåtkomliga, vare sig det är med eller utan vetenskapens försorg. Filosofin ska vi inte blanda in för att fördunkla vårt förnuft utan tvärtom för att sätta ljus på saker eller se på saker i ett bredare perspektiv. Samtidigt vittnar den mark vi beträder, att vi rör oss i ett område som är svårt och relativt dunkelt upplyst. Man får kämpa ganska hårt för att vara vetenskaplig när man talar om dessa svåra ting och man kan fråga sig hur vetenskaplig den psykiatriska kunskapen idag är om än den gör sitt bästa för att bli av med metafysiska och teologiska begrepp.

Vi har tidigare konstaterat att en människa som saknar kontroll över sina handlingar och handlar tvångsmässigt, i någon mån är ansvarsfri. Den vetenskapliga grundsynen på människan, om än det inte är belagt utan blott en ambition för att nå kunskap, är att allt människan gör och utgör har empiriska orsaker.
Om det är fallet, det vill säga om den fria viljan är ett skenbegrepp, är allt vi gör determinerat vilket betyder att vad vi än gör, skulle vi i n t e kunna handla annorlunda. Kan man då döma någon alls till fängelse för ett brott? I egentlig mening finns det då inte handlingar utan blott orsaker. Detta är något som redan Kant funderade på Sedernas metafysik. Där skriver han:

”Empiriska principer duger ingalunda till att grunda moraliska lagar på. Ty, den allmännelighet, med vilken dessa lagar skola gälla för alla förnuftiga varelser utan åtskillnad, den obetingade praktiska nödvändighet, som därigenom måste tillskrivas dem, bortfaller, om grunden till dem måste tagas ur den mänskliga naturens säregenhet eller de tillfälliga omständigheter i vilken den är satt.”

Han uppfattar således att om brottsliga aktiviteter alltid skulle kunna reduceras till empiriska orsaker, skulle man därigenom materiellt kunna ursäkta exakt alla klandervärda handlingar.
Om man följer den empiriska och kausala trosföreställningen, varför skulle det bara vara vissa former av tillstånd som t ex psykisk sjukdom som ger ansvarsfrihet enligt tillräknelighetsmodeller?

Orsaken till det är enligt min mening att vi tror på föreställningen att vi själva ger upphov till de handlingar vi utför och att vi har en fri vilja som självt kan orsaka saker. Att något utanför oss, arv och miljö, är i kontroll över oss, är en föreställning som vi inte accepterar att tillämpa i någon praktisk mening. Det är dock lättare att föreställa sig att ett segment av befolkningen inte har denna frihet och handlar under (inre) tvång.

Utöver detta finns det en inneboende motsägelse i den tankevärld vi rör oss in i. Vi tänker oss att vi är ofria om vår vilja och handlingar kan förutses och helt bestämmas av arv och miljö, men vad i oss är ofritt om vi inte är något annat än denna förmenta ofrihet? Det förutsätter ju att något i oss är fjättrat och förborgat och måste kunna bli frisläppt. Vi ser alltså att begreppet om ansvarsfriheten inte är oproblematisk och bär på en dualistisk världsbild.

Ett annat, inte oproblematiskt begrepp, är verklighetsinsikt. Vad betyder det att man har insikt om verkligheten? Har en religiös person, som i hopp att han vinner ett otal jungfrur spränger sig själv i tusen bitar och tar med sig en oskyldig, verklighetsinsikt? Nej, det har han förstås inte enligt det sunda omdömets synkrets. Ändå skulle inte terrorister med sådana föreställningar och motiv dömas som allvarligt psykiskt störda. De kan i övrigt vara väldigt rationella, de kan veta precis vad det är de gör eller åtminstone tror sig göra på samma sätt som att en sinnessjuk person kan döda någon i tron om att han dödar Djävulen och motiverar det så. Det går att argumentera för att dessa religiösa personer borde behandlas som störda men här spelar andra saker in i bedömningen, främst kulturella aspekter.

Ytterligare problematiska aspekter berör kontroll över handlingar. Många gånger kan vi kanske förstå eller sympatisera med en impuls som leder till en viss handling, men ändå bedöma själva handlingen som djupt orätt. Om en person har blivit bedragen av sin fru eller man, är det inga större svårigheter att förstå att väldigt upprörda känslor kan brusa upp hos den bedragne. Om den bedragne säger att han eller hon ”vill strypa sin partner” kan vi kanske sympatisera med impulsen, men starkt fördöma detta om det övergår i en handling. Det kan förefalla paradoxalt men det är ganska få moraliska föreställningar som förbjuder tankar även om dess innehåll kan vara eller te sig oetiskt. Enligt nuvarande lagstiftning är det givetvis förbjudet att misshandla någon till följd av att man blivit bedragen men vad är skillnaden mellan en psykiskt sjuk person som inte kan kontrollera sina impulser mot en människa som ”flippar ur” helt till följd av otrohet? Inom psykiatrin talar man om att impulser är patologiska om man inte kan kontrollera eller stå emot dem. Det finns dock inget som säger att den ena impulsen är mer oemotståndlig än den andra – hur skulle man avgöra det? Det som finns är olika diagnoser som kan ursäkta ett beteende men någon insikt i vad som är en oemotståndlig impuls är ett (metafysiskt) antagande. Orsaken till att antagandet är metafysiskt är att det knappast går att avgöra vad som är oemotståndligt. De flesta våldsbrott som sker i samhället är impulsstyrda och inte överlagda. Och egentligen har vi ganska liten insikt i vad som är oemotståndligt och inte av dessa.

Problemet med simulanter

Det finns ett antal diagnoser som innehåller impulsstörningar. ADHD, bipolaritet, tvångssyndrom, parafili m.m. ADHD, om det förenas med uppförandestörningar, kan vara en god prediktor för framtida problem med lagen enligt flera studier. Generellt sett brukar det framhållas i andra studier att arvsanlagen kan förklara hälften av variationen vi ser för brottsligt beteende. En sådan förklaring är statistisk och inte kausal.

Det som kan befria personer från skuldfrågan är t ex om man har psykoser, personlighetsstörningar, tvångsmässiga störningar eller suicida drag. Det finns personer med lika diagnoser som kan handla annorlunda men alltså utför en brottslig handling. Trots det kan vissa få förmildrande domar vilket ter sig inkonsekvent. För att vara konsekvent borde man endast godta helt kausala samband.

Ett problem som uppstår när skuldfrågan kan undantas är att simulanter kommer till. Det är alltså personer som låtsas vara sjuka men inte är det. Anna Lindhs mördare är ett exempel som dock genomskådades. I hovrätten ändrades emellertid domen till rättspsykiatrisk vård på grund av ett utlåtande av en professor i psykiatri. Detta ändrades senare tillbaka till livstids fängelse i Högsta domstolen.

Simulanter var förmodligen ett större problem på 1700-1800 talet än idag. Förvisso utgör det fortfarande ett problem eftersom det är ett missbruk av gällande rätt.

Skrivet av Klamm