Denna artikel är en recension av boken “Färre människor på jorden!” med undertiteln “Hur naturresurserna räddas och alla får chansen till ett bra liv”.

Författare: Lars A Boisen och Karl-Erik Norrman

Bokförlaget Nya Doxa, 2012 (96 sidor)

Bakgrunden till boken är det faktum, som alla känner till eller borde känna till, att vi människor håller på att föröda vår jord, dels genom ett orimligt stort uttag av naturresurser, dels genom att förorena land, vatten och luft med allt vårt avfall. Den kanske mest akuta faran är den klimatförändring som bedöms vara en följd av utsläppen av s.k. växthusgaser, främst koldioxid, som dämpar värmeutstrålningen från vår planet. Ett annat akut problem är vattenbristen: stora grupper av människor har inte tillgång till rent vatten, och vattnet räcker inte till för våra odlingar.

När jag skriver “borde känna till” är det inte därför att det säkert finns människor som är okunniga om krisen, utan därför att en del debattörer, till synes i god tro, förnekar att det ens finns någon kris. Jag återkommer till det.

Tydliga tecken på krisen har funnits åtminstone sedan 1960-talet, men långt dessförinnan fanns det debattörer som anade vad som höll på att hända. Debatten om hur vi ska hantera krisen har gått i vågor. De som höjt sina röster har oftast tryckt på den orättvisa fördelningen av jordens resurser och att en utjämning är nödvändig. Men en rättvis fördelning hjälper inte om vi inte minskar det totala resursuttaget och den totala föroreningen. Nämnda debattörer framhåller nödvändigheten av att vi i den rika världen drastiskt sänker vår standard. Och den sänkningen måste bli allt större ju fler människor vi blir.

Även om många människor håller med om detta, kan det inte uppbåda människors energi för politisk handling. Boisen och Norrman (B&N) är realistiska på den punkten: människor är egennyttiga – vilket inte är detsamma som att det saknas altruism – och det går inte att uppbåda en politisk vilja till förändringar, som klart strider mot människors närliggande intressen. Det hjälper inte att predika vad människor bör göra, om det ändå inte går att få gehör för det.

Bokens titel talar tydligt om vilken lösning författarna förespråkar. De är inte de första som påtalar faran med jordens alltför stora befolkning. Den faran har diskuterats sedan årtionden, men tidvis har den tenderat att tystas ned. Av olika anledningar är det inte opportunt att tala om överbefolkning. Därför är det många debattörer som helt enkelt inte vågar lyfta fram denna nyckelfråga. Heder åt B&N som trotsar detta tabu!

Författarnas budskap är kanske oväntat optimistiskt. Visserligen kan jorden inte räddas utan en viss förändring av våra nuvarande vanor. Vi kan t.ex. inte fortsätta att förbränna fossilt material såsom nu. Vi måste flyga mindre. Men det krävs ingen drastisk sänkning av den levnadsstandard vi har vant oss vid, t.ex. i Sverige. Tvärtom kan alla människor komma i åtnjutande av en standard på ungefär den nivån, under förutsättning att folkmängden minskas tillräckligt. För att uppskatta vad som kan vara en lagom folkmängd, hållbar i ett längre perspektiv, använder B&N hjälpbegreppet ekologiskt fotavtryck. Det “beräknas efter hur stor landyta varje person tar i anspråk för att förse sig själv med de förnödenheter hon eller han behöver för att genomföra sitt liv samt bli av med sina restprodukter, till exem­pel mat, transporter och bränsle. Fotavtrycket mäter alltså hur mycket av jordens resurser var och en av oss tar i anspråk genom vårt sätt att leva.” Detta är ett grovt mått, som har kritiserats, men B&N använder det “eftersom relativ enighet tycks råda om metodens användbarhet på ett globalt plan”.

Människors genomsnittliga fotavtryck är mycket olika i olika länder. “I USA är det ekologiska fotavtrycket 9,4 hektar, i Sverige 5,1 medan det i ett fattigt land, som Bangladesh, ligger på 0,5 hektar”. B&N uppskattar med utgångspunkt från fotavtycket att jorden långsiktigt tål ett befolkningstal på ca två miljarder människor, som lever på ungefär samma standard som en nutida svensk i genomsnitt. Med ett räkneexempel, utifrån antagandet om en fertilitet på 1,7, kommer B&N fram till att det befolkningstalet kan nås på ca 200 år. Man skulle kanske önska att det gick fortare, men om vi startar nu eller mycket snart, kan det få dramatiska effekter redan inom överskådlig tid. Vi skulle kunna få bollen i rullning. I bästa fall skulle det fungera som när man bantar framgångsrikt. När man upptäcker att de första kilona börjar rasa, får man blodad tand och fortsätter…

När det kommer till det praktiska genomförandet kanske det kommer att handla om andra fertilitetstal än just 1,7. Olika länder har olika förutsättningar. Det är dock viktigt att alla länder bidrar genom att sänka sin fertilitet. De länder med USA i spetsen, som har störst genomsnittligt fotavtryck, är också de vilkas folkminskning får störst genomslag per capita i form av minskad belastning på vår jord.

Verkar detta realistiskt? Med vilka medel ska människornas fertilitet fås att minska? Rent tekniskt kan det gå med hjälp av preventivmedel och steriliseringar. Men hur ska människor förmås till det? B&N menar uppenbarligen att det måste ske utan tvångsåtgärder. De skriver så här: “I en civiliserad och demokratisk värld tillhör barnalstrande och bar­nafödande den strikt privata sfär som ingen annan har någon rätt att lägga sig i. Det är det territorium som varje kvinna och man äger oinskränkt suveränitet över. Ingen annan har någon moralisk rätt att lägga sig i deras övervägande, oavsett om det leder till noll barn, ett barn eller flera dussin.”

Det gäller alltså att få människor att själva vilja minska barnafödandet. För att familjer ska föredra att få färre barn, måste barnadödligheten minskas till samma nivå som i Europa. Detta är förstås möjligt genom medicinskt bistånd. Andra viktiga faktorer är kvinnors utbildning och deras inflytande över sin egen livssituation. B&N påpekar att en “allt starkare ställning för kvinnorna är en av hemligheterna bakom det goda livet i Europa”.

Att en utveckling i den riktningen i hela världen är tekniskt möjlig, är uppenbart. Den rika världen kan ge den fattiga bistånd i form av sjukvård, hälsovård och utbildning. Men hur ska kvinnan få det nödvändiga inflytandet över sin egen situation. Det finns i varje fall religiösa och kulturella hinder att övervinna.

B&N går igenom förutsättningarna i olika delar av världen och konstaterar bl.a. att ett flertal katolska länder har låg fertilitet trots påvligt förbud mot preventivmedel. “I det teokratiskt styrda Iran har fertiliteten sjunkit till under 1,7 barn per kvinna, lägre än i Sverige”. “I Kerala, en provins i södra Indien […], har fertiliteten sjunkit till 1,7 […], medan det federala genomsnittet enligt FN i dag ligger på 2,3 barn per kvinna.” Så visst finns det möjligheter.

B&N behandlar vad som är en önskvärd utveckling och ger övertygande skäl för att en sådan utveckling verkligen är möjlig. Däremot behandlar boken inte de politiska förutsättningarna i den rika världen för att åstadkomma det behövliga biståndet. En av svårigheterna är att perspektivet är långsiktigt, och att politiken i en demokrati vanligtvis är mycket kortsiktig. Vad kan t.ex. Sverige göra? Hur ska vi i Sverige uppbåda en politisk vilja att utforma biståndspolitiken för att främja kvinnors utbildning, inflytande och tillgång till preventivmedel? Är den svenska demokratin kapabel till något sådant? Kanske det går att återknyta till Sveriges roll för flera decennier sedan då vi var ett föregångsland för bistånd på familjeplaneringens område.

Problemen underlättas inte av att det finns debattörer som förnekar att det finns något klimatproblem eller något befolkningsproblem eller att jordens resurser är begränsade. Jag vet inte hur många dessa debattörer är. En heter Lars Bern, en annan Lars F Eklund, men det ser ut att finnas många fler. De är enligt min uppfattning desinformatörer. Men de kan inte avfärdas som oseriösa (som B&N på ett ställe förefaller anse). Läser man dessa “förnekares” arbeten, får man intrycket att de uppriktigt tror på sin sak. Till svårigheterna med att förverkliga Boisens och Norrmans vision hör att få deras budskap att tränga fram i bruset av all annan information i våra medier, och att motverka den rena desinformationen.  

Skrivet av Anders F