Nedanstående essä i dialogform har medvetandet och jaget som ett huvudtema men behandlar också en rad andra frågor som debatterats i litteraturen och på sådana sajter som Exkristen, Cognito, Filosofiforum m.fl.

Än betraktar jag essän som ett ofullgånget alster. Den kommer att behöva åtskillig bearbetning innan jag själv blir nöjd. Alla som gör sig mödan att läsa (delar av) den är välkomna med synpunkter som kan bidra till förbättringar, till exempel genom att föreslå lämpligare definitioner av vissa av de använda termerna eller genom att sätta fingret på eventuella felslut.

Huvudinnehållet i den följande texten rör den klassiska, svåra frågan om jagets beskaffenhet och om valet mellan monism och dualism. Själva dialogen får antas förkortad och redigerad.
___________________

Livén har nyligen gått i pension. Sedan dess har han tänkt mycket på åldrande och död. Han vill leva länge till, och uppsöker därför medicin­ingenjören Meding för att köpa lämpliga tjänster av honom.

Livén: Jag vill inte dö än på länge. Jag vill bli nedfryst – och tinas upp när vetenskapen har löst problemet att stoppa åldrandet.
Meding: Jag avråder. Man kommer på sin höjd att kunna fördröja åldrandet, men aldrig stoppa det helt.
L: Då kommer mitt liv i alla fall att kunna förlängas betydligt.
M: Troligen kommer du att dö redan vid nedfrysningen, annars vid upptinandet. Och skulle du överleva, så skulle det vara med så svåra skador att ditt fortsatta liv blir ett elände.
L: Finns det då något bättre du kan erbjuda?
M: Kanske … En möjlighet är i varje fall att du låter klona dig, och fortsätter med det generation efter generation! Ingen av dina replikationer kommer att bli exakt som du, men en del kommer att bli så goda kopior som du någonsin kan önska.
L: Det är inte kopior av mig själv jag är ute efter. Ingen kopia, om än helt exakt, skulle hjälpa mig. Det skulle ändå inte vara mitt jag. Det skulle vara någon annans.
M: Hur kan du vara så säker på det?! Och hur kan du veta att det är ditt jag som vaknar upp efter en upptining? Det kanske också är någon annans.
L: Vart skulle mitt jag då ha tagit vägen? Och varifrån skulle det andra jaget ha kommit?
M: Ja, var kommer ett jag ifrån? Finns ditt jag när du är medvetslös?
L: Ja, på något sätt. Skulle det upphöra att finnas, så skulle jag väl inte kunna komma till medvetande igen?
M: Om det finns när du är medvetslös kan det lika gärna finnas när du är död?
L: ???
M: Hur var det innan du kom till? Fanns ditt jag då?
L: Det kan väl inte ha funnits då. Det kom väl till någon gång under fosterutvecklingen, eller kanske under min tidigaste barndom.
M: Ditt jag kom alltså till från att inte alls ha funnits. Om det inte längre finns efter din död, varför skulle det då inte kunna komma till igen?
L: Bra fråga! Världen kan förstås inte ha ändrat sitt tillstånd på något avgörande sätt bara genom att jag har fötts och sedan dött.
M: Alltså är tillståndet efter din död i allt väsentligt likt det som rådde innan du föddes. Du skulle inte ha kommit till om det inte fanns förutsättningar för det. Efter din död är förut­sätt­ningarna precis desamma som före. Därför borde det vara möjligt att du kommer till igen i någon form.
L: Det skulle vara som en ny inkarnation. Men det förutsätter väl en dualistisk syn.
M: Nej, det fanns ingenting om monism eller dualism i resonemanget. Jag har ingen helt bestämd uppfattning i den frågan, men jag lutar åt en dualistisk syn.
L: Har du verkligen rimliga skäl för det?
M: Ja, jag har i mitt stilla sinne gjort ett antal tankeexperiment. Om jag har resonerat rätt, leder en monistisk grundhypotes til

l en paradox, som inte drabbar en dualistisk hypotes.
L: Berätta om dina tankeexperiment!
M: Gärna det – men inte just nu – vi måste ha lugn och ro – och gott om tid.
L: Jag kan när som helst. Föreslå en tid, så tar vi upp tråden igen!
M: Vecka 40 ska jag ha semester. Jag brukar ta mig en brittsommarvecka för att njuta av naturen när höstfärgerna är som vackrast. I år har jag ännu inte planerat något.
L: Jag har en liten stuga vid Växnan, där vi kan tillbringa den veckan. Vi kan ta härliga skogs­promenader och roddturer. Och vi kan ägna oss helt åt att samtala om de här frågorna.
M: Trevligt! Jag ser verkligen fram emot den veckan. Men ska vi utnyttja den effektivt, så måste jag be dig förbereda dig genom att läsa några böcker.

M tar fram några böcker och visar för L. Det är böckerna [1]-[9] i referenslistan längst ner.

M: Du är van att läsa stora textmassor. Såtillvida är det här inget nytt. Men det är ett stoff av helt annat slag än vad du är van vid från din studietid och din yrkesutövning. Texterna är skrivna av olika sorts filosofer och vetenskapsmän. Men de är anpassade för en bildad allmänhet och bygger inte på något svårtillgängligt fackspråk. I varje bok ligger en lapp, där särskilt viktiga sidor finns angivna.

L bläddrar litet i böckerna.

L: Sånt här har jag knappast läst förut.
M: Men det är inte svårare texter än du är van vid. Bara annorlunda.
L: Kan jag kontakta dig och få hjälp om jag kör fast?
M: Ja, ring bara om det behövs.
___________________

Livén och Meding har installerat sig i Livéns stuga. Det är bara några kilometer till affärer, men de har tagit med sig proviant för hela veckan för att oavbrutet och ostört kunna koncentrera sig på sin diskussion.

L: Nu har vi lugn och ro – och en hel vecka för att enbart tala om det vi skulle.
M: Ja – och jag tycker vi tar det från början – det ärende du uppsökte mig för.
L: Det verkar bra.
M: Jag medverkar inte gärna till att frysa ner en människa. Jag har fått sådana propåer förr. Jag har alltid avrått. Efter det har ingen insisterat.
L: Har du alltid fört kloning på tal då?
M: Nej – jag vet inte vad som fick mig att föreslå dig det till just dig. Något i ditt sätt utmanade mig. Förslaget var en sorts brandfackla. Tanken att en människa skulle kunna ersättas av en kopia av sig själv – om än aldrig så trogen – ter sig helt absurd, också för mig.
L: Skönt att vi är överens om det. Men ändå är det inte så lätt att se varför det är så absurt.
M: Jag vill gärna att vi nystar i den ändan. Men jag vill att vi också artikulerar detta med nedfrysning. De båda angreppssätten är mer närbesläktade än man i förstone kunde tro.
L: Hur då?
M: Båda hänger ihop med de tankeexperiment vi ska göra. Men innan vi går in på dessa, vill jag se om vi är eniga om vilka sorts tankeexperiment som verkligen kan ge kunskap.
L: Är det inte en alldeles för omfattande fråga? Hinner vi komma till själva saken om vi ska börja i den ändan?
M: Jadå – jag uttryckte mig oklart. Vi ska inte dröja länge vid den frågan. Men svara på det här: Varför gör man tankeexperiment i stället för verkliga experiment?
L: Det kan finnas många olika skäl.
M: Nämn något!
L: Att det är för dyrt att realisera experimentet.
M: Något annat?
L: Etiska skäl. Man får inte utsätta människor för vilka experiment som helst.
M: Du har bara angett lämplighetsskäl. Men tänk om det inte är möjligt att genomföra ett verkligt experiment. Det står helt enkelt inte i mänsklig makt.
L: Det finns ingen tillgänglig teknik, menar du?
M: Ja! En frestande invändning är då att experimentet är orealistiskt, även som tankeexperi­ment, och därför inte kan säga någonting om verkligheten.
L: Det ligger förstås nära till hands att avfärda sådana tankeexperiment som science fiction eller dagdrömmeri.
M: Javisst! Men man kan ändå inte avfärda ett tankeexperiment enbart på den grunden. Varje verkligt experiment går ut på att skapa ett tillstånd av något slag, t.ex. i en försöksanordning, och sen observera vad som följer av det. I ett tankeexperiment konstruerar man detta tillstånd i tankarna. Man kan inte göra några observationer utan är hänvisad till att i tankarna försöka finna ut vad som kommer att följa. Man får aldrig något facit. Det enda man får ut är några alternativa möjligheter, där man i bästa

fall kan utesluta vissa av logiska skäl.
L: Ja, det ligger i tankeexperimentets natur. Men det att man inte får något facit är i sig ingen bärande invändning. Vad menar du då är skiljelinjen mellan acceptabla och oacceptabla tankeexperiment?
M: Det har att göra med det tillstånd man tänker sig att skapa. Ett experiment kan vara omöjligt att realisera av två olika orsaker. Den ena är då själva tillståndet är omöjligt – t.ex. därför att det strider mot naturlagarna. Ett sådant tankeexperiment kan lätt leda vilse. Men om tillståndet kan existera, så finns ingen anledning till invändningar. Vi måste alltså noga skilja mellan tillstånd som inte kan existera och tillstånd, som kan existera, men som det inte finns tekniska förutsättningar att uppnå.
L: Ja, den distinktionen är helt klar. Men i praktiken kan det förstås vara svårt att avgöra om ett tänkt tillstånd kan existera.
M: Ja, den svårigheten måste vi leva med. Och den kan uppenbarligen leda till felslut om det vill sig illa. För kunskapssamlandet är verkliga experiment att föredra. När man måste nöja sig med tankeexperiment, bör man ha klart för sig av vilket slag det är. Vi kan tala om tre olika slags tankeexperiment. För att vara säker på att vi talar om samma sak har jag skrivit ner vad som karakteriserar de tre slagen.

M lämnar en lapp till L med följande text:

Tre slags tankeexperiment
Första slaget: Verkliga experiment kan genomföras, men är olämpliga. Det kan t.ex. vara av ekonomiska eller etiska skäl.

När verkliga experiment inte kan genomföras är tankeexperiment av andra eller tredje slaget.

Andra slaget: Det tänkta tillståndet kan existera, men det finns inga tekniska möjligheter att realisera det. Sådana tankeexperiment finns inga principiella invändningar mot.

Tredje slaget: Det tänkta tillståndet kan inte existera. Sådana tankeexperiment måste man vara mycket försiktig med. Det finns stor risk att de leder till felaktiga slutsatser

M: Förstår du innebörden i de tre slagen?
L: Ja, jag tror det. Men det visar sig väl när jag får se några exempel.
M: Ja, och var på din vakt! Befarar du att ett tankeexperiment jag föreslår är av tredje slaget, så säg för all del till!
L: Ja!
M: Vi börjar då med att tänka oss att du blir nedfryst och upptinad. Detta är möjligt att genomföra, så vi kan hänföra det till första slaget.
L: Ja, det är tekniskt möjligt att frysa ned mig och därefter tina upp mig. Men du sade från början att jag troligen skulle bli svårt skadad. Ska det vara någon mening med proceduren, så får jag inte bli alltför skadad. Är det tekniskt möjligt att frysa ned mig och tina upp mig så att jag förblir intakt?
M: Än har vi ingen sådan teknik, och det kanske aldrig blir möjligt.
L: Då hör väl det tankeexperimentet inte till första slaget. Andra slaget måste det vara. Förblir jag intakt, så kan ju tillståndet existera – annars skulle jag inte existera nu.
M: Jag håller med. Men vem är då den upptinade personen? Är det du? Eller är det bara en kopia av dig? Om den upptinade personen har ett jag – är det då ditt jag, d.v.s. samma jag som innan du blev nedfryst?
L: Av allt att döma måste det vara mitt jag. Är jag intakt, så kan ingenting ha ändrats.
M: Jag menar att vi inte säkert kan veta. Du verkar vara en övertygad (fysikalistisk) monist. Men du verkar ändå tillräckligt öppen för att kunna förstå en dualistisk hypotes. När vi utvärderar våra tankeexperiment, så bör vi pröva dem utifrån såväl en monistisk som en dualistisk grundhypotes. Att redan från början utesluta en av dessa möjligheter vore inte förenligt med ett vetenskapligt förhållningssätt.
L: Finns det inga andra möjligheter än dessa två.
M: Vad jag menar är bara att vi inte får ha några förutfattade meningar om den ontologiska naturen hos ett jag. Kan du föreställa dig andra möjligheter än dualismen och monismen, så för fram dem.
L: Vi borde nog precisera vad vi menar med de båda ståndpunkterna. Först när vi har gjort det, kan vi se om de är logiskt uttömmande eller om det kan finnas andra möjligheter.
M: Det verkar klokt. Men i värsta fall går det åt några dagar till det.
L: Vi börjar med det i varje fall. För det alltför långt, måste vi avrunda i tid så vi hinner med dina tankeexperiment.
___________________

M: Monism och dualism är i själva verket två vitt skilda uppfattningar om hur verkligheten är beskaffad.
L: Jaha, ja! Ska vi alltså behöva gå in på vad verkligheten egentligen är för något? Då kommer vi aldrig någon vart.
M: Visst är det ytterst svåra frågor, om man ska gå på djupet. Börjar vi resonera metafysik, blir vi aldrig färdiga. Men de begrepp vi behöver tror jag vi kan vaska fram utan att gå särskilt djupt. Vi håller oss så långt vi kan till det vardagsnära. Men vi är tvungna att säga något om vad vi menar med ett “jag” och med en del annat.
L: Vi kan väl inte komma runt det. Men det står helt klart från de böcker du bad mig läsa, att betydelsen av såväl “jag” som andra grundläggande termer är olika för olika författare.
M: Därför är det viktigt att åtminstone du och jag bestämmer oss för vad vi ska mena. Låt oss alltså börja med “jag”. Vi kan titta på vad Anders Jeffner skriver på s. 143 i Om Själen [3]:

Det femte drag som jag skall uppmärksamma i den spontana verklig­hetsupplevelsen är kanske mindre trivialt, eftersom de filosofiska tvivlen här är mer allmänt kända. Ändå är det lika uppenbart. Det är att vi har ett upplevelsecentrum som äger bestånd under en tidsperiod, dvs. ett jag.

L: Det verkar rimligt. Men vad finns det för filosofiska tvivel.
M: Det finns många som tvivlar på det här. En känd skeptiker var filosofen Hume på 1700-talet. Jag hämtar det här Hume-citatet från Holsten Fagerbergs bok [4] på s. 29:

Om en impression ska kunna ge upphov till föreställningen (idén) om jaget, måste detta intryck förbli oföränderligt detsamma under hela livet, eftersom jaget (the self) antas existera på det sättet. Men det finns inget [sådant] intryck som är konstant oföränderligt.

M: Det är en vanlig uppfattning att jaget hela tiden förändras, och att det inte finns något sådant som ett jag som är bestående från tid till tid. Hans Rosing har uttryckt den uppfattningen, och det är mestadels den man möter i psykologin. Om det finns ett sådant jag som Jeffner avser, och det menar tydligen både du och jag, så är det något helt annat än det Rosing och psykologerna menar med “jag”. … Ett försök att få fram skillnaden mellan ett föränderligt och ett bestående jag finner du här på s. 166 i Lars Bergströms bok [1]:

Ordet “jag” är med andra ord tvetydigt. Ibland betecknar det en individ som existerar vid flera olika tidpunkter, ibland betecknar det en individ vid en viss tidpunkt. Det första kan vi kalla “det stora jaget”, det senare kan vi kalla “ett litet jag”. Ett stort jag kan sägas bestå av en lång rad små jag, ju
äldre det stora jaget är (när det dör), desto fler är de må jagen.

L: Det är lätt att förstå Bergströms tanke. … Men det är knappast Bergströms stora jag vi är ute efter. Det jaget verkar närmast som en sammanfattning av alla de små jagen till en helhet.
M: Det vi söker är nästan det motsatta – något som är gemensamt för alla små jag.
L: Ja. Både du och jag verkar mena att det finns något sådant. Det är väl en sådan gemensam kärna Anders Jeffner menar med ordet “jag”.
M: Det verkar så. Då kan vi väl kalla den “jagkärnan” i stället, så slipper vi strida om ord med dem som vill reservera ordet “jag” för något som hela tiden förändras.
L: Gott! Men det betyder nog inte att alla skulle acceptera ett sådant begrepp som jagkärnan. Vi måste säga något om vilka egenskaper vi tillskriver en jagkärna och finna åtminstone någon indikation på att jagkärnan är något verkligt – inte bara ett fantasifoster.
M: Ja, låt oss spåna litet kring det! … Jeffner talar om upplevelsecentrum. Kan det vara något att ta fasta på?
L: Jag är inte så säker. Rosings jag och Bergströms små jag är väl också upplevelse­centra. Vi måste få med det att jagkärnan, som Jeffner uttrycker det, “äger bestånd under en tidsperiod”. Hur kan vi påvisa något sådant?
M: Ett flertal författare talar om “kvalia”. Kanske det begreppet kan hjälpa oss. Har du uppfattat vad de menar med kvalia.
L: Jag tror det. Jag förstod att det var ett viktigt begrepp och försökte finna allt de olika författarna hade att säga om det. Så här skrev Gunnar Svensson på s. 101 i [3]:

Problemet rör den inre upplevelsekvaliteten hos en upplevelse och har under namnet kvaliaproblema­tiken varit föremål för en livlig filosofisk diskussion under de senaste åren. Den latinska termen qualia är avsedd att beteckna hur det är att ha en viss upplevelse, dvs. just dess medvetna karaktär. De frågor som främst diskuterats är om vi kan beskriva kvalia och om vi på något sätt kan redogöra för förekomsten av dem.

Jag tror inte att jag kan beskriva mina kvalia för någon annan. Men jag kan ändå säga en hel del om dem. Vad som bl.a. slår mig är hur oförändrade många kvalia är från den tidiga barndomen. Känner du den svaga doften av tjära från bryggan? Jag tror att jag inte ens var tre år fyllda då jag för första gången var med när farfar tjärade den. Tjära har doftat likadant för mig under hela det liv jag minns. Detsamma kan jag säga om en lång rad andra kvalia: dofter, klanger, färger, …
M: Jag har gjort liknande reflexioner. Jag ser detta som ett tecken på att begreppet jagkärna har stor relevans. Min jagkärna är den del av mig som har förmåga till upplevelser – till att erfara kvalia.
L: Jeffner använde ordet “upplevelsecentrum”. Kunde han inte lika gärna ha sagt “medvetandecentrum”.
M: Joo … men det känns som om “upplevelse” har en mer specifik innebörd än “medvetande”. Jag tror att alla menar ungefär samma sak med “upplevelse”. Men “medvetande” är mångtydigt, och de som använder ordet tycks inte alltid veta vad de menar.
L: Förklara!
M: Det här är svårt. Ungefär lika svårt som att beskriva kvalia. Men jag ska göra ett försök. … Några av böckerna du fick låna har “medvetande” i sin titel. Särskilt pretentiös är titeln på Dennetts bok [2]: Att förstå medvetandet. Den har inte hjälpt mig att förstå medvetandet. Har den hjälpt dig?
L: Dennett är en skicklig pedagog. Men han når inte ända fram. Det saknas något väsentligt. Jag vet inte vad det är.
M: Har du aldrig reagerat på hans tvärsäkra attityd?
L: Jo, när du säger det. Han är som den värsta domare ibland. Fastslår saker utan att motivera. På flera ställen dyker tvärsäkerheten upp när man hade hoppats på argument i stället.
M: Vi kan få anledning att återvända till Dennett flera gånger. Just nu vill jag bara peka på det han skriver på s. 155 ang. det eventuella medvetandet hos olika djur:

Det som gör medvetandet kraftfullt, dvs. det som gör medvetandet medvetet, är inte vad det är gjort av, eller hur stort det är, utan vad det kan göra. Kan det koncentrera sig? Kan det distraheras? Kan det åter­kalla tidigare händelser i minnet? Kan det hålla reda på flera olika saker på samma gång? Vilka inslag i medvetandets egna pågående aktiviteter lyckas det uppmärk­samma eller granska?
När vi kan svara på sådana frågor, kommer vi att veta allt vi behöver om dessa medvetanden för att kunna besvara de vik­tiga moraliska frågorna. Svaren täcker allt vi vill veta om begreppet med­vetenhet, med det enda undantaget att vi inte får veta om “det mentala ljuset är släckt” hos dessa varelser, som en skribent uttryckte det hela nyligen. Tanken är populär just nu, men den är lika fullt dålig. Inte bara därför att ingen av dess förespråkare definierat eller ens klargjort vad det handlar om. Det finns nämligen ingen som helst nytta med ett sådant klargörande eller en sådan definition. Anta att vi redan har besvarat alla andra frågor om en viss varelses medvetande. I den situationen hävdar nu några filosofer att vi fortfarande inte vet svaret på den allra viktigaste frågan: Är det mentala ljuset tänt – eller släckt? Varför är det viktigt att svara på den frågan, oavsett svaret? Innan denna fråga fått ett bra svar behöver vi inte ta filosofernas fråga på allvar.

M: Här dök tvärsäkerheten upp igen – i stället för argument.
L: Vad tror du att metaforen “det mentala ljuset” är tänkt att betyda?
M: Jag tolkar det som en sammanfattning av alla kvalia. Den tolkningen tycker jag ligger närmast till hands.
L: Tror du att Dennett också tolkade uttrycket så?
M: Det är svårt att veta, men jag tror inte det. Dennett tycks ha haft svårt att ta till sig kvaliabegreppet – som om han inte riktigt förstod dess innebörd.
L: Konstigt i så fall. Då måste Dennett använda ordet “medvetande” på ett helt annat sätt än du och jag.
M: Ja, för Dennett är medvetandet, precis som för Rosing, rätt och slätt en central, överordnad kontrollfunktion hos varje individ. En sådan kontrollfunktion kan man förstås resonera om utan att dra in kvaliabegreppet.
L: När jag hör ordet “medvetande”, tänker jag främst på jagets upplevelser – alltså kvalia. Att medvetandet också är en viktig kontrollfunktion inser jag – men ligger det i själva begreppet?
M: Ja, man kan uppfatta begreppet medvetande så att det har två aspekter (eller kanske fler). Den ena aspekten är upplevelsen – detta att ha kvalia – den andra är kontroll­funktionen. För dig och mig är det självklart att båda dessa aspekter finns. Dennett fokuserar enbart kontrollaspekten – som om kvalia inte fanns, eller i varje fall inte är något att bry sig om.
L: Då har han ju kringgått det verkligt svåra med medvetandet. Jag håller med om att titeln på hans bok är för pretentiös.
M: Vid närmare eftertanke tycker jag att vi hellre skulle tala om två olika begrepp än om två aspekter på ett och samma. Kvalia är en realitet – något som finns i verkligheten. När vi erfar kvalia kan vi därför sägas ha realmedvetande. Medvetandet som kontrollfunktion är inte något vi direkt kan iaktta, bara sluta oss till. Formalmedvetan­de är kanske en lämplig term. (De icke-empiriska vetenskaperna, såsom matematik och logik, kallas ibland formalvetenskaper, medan vissa av de empiriska veten­skaperna kallas realvetenskaper). Dennetts bok handlar enbart om formalmedvetande.
L: Men han låtsas inte om det, eller tänker inte ens på det. Kvalia är för honom nonsens. På s. 156 uttrycker han sig påfallande föraktfullt om Nagels uppsats [5], den som satte igång kvaliadebatten.
M: Det finns mycket att säga om detta. Men allt det hinner vi inte under den här veckan. Jag vill nöja mig med ett konstruerat exempel för att illustrera att real- och formalmedvetande verkligen är två skilda, begreppsligt oberoende företeelser.
L: Låt höra!
M: Till substantivet “medvetande” hör adjektivet “medveten”. Har du tänkt på att det har två helt olika betydelser i dagligt tal?
L: ???
M: Tänk på orden för de två motsatserna till “medveten”!
L: Jaha … “omedveten” är förstås det ena … det andra du tänker på, är det “medvetslös”?
M: Javisst! När “medveten” används i betydelsen “vid medvetande”, så är motsatsen “medvetslös” … När man är medvetslös, saknar man inte bara medvetande, man är också förlamad och reaktionslös. För en yttre iakttagare kan det tillståndet lätt förväxlas med sådan förlamning som kurare ger. Man kan då inte använda sina viljestyrda muskler. Men man har full känsel och är vid medvetande.
L: Man kan alltså verka medvetslös utan att vara det.
M: Ja och …
L: … och den motsatta ytterligheten: att verka vara vid normalt medvetande men ändå inte vara medveten om någonting.
M: Ja, i varje fall sakna realmedvetande.
L: Kan det finnas människor i sådana tillstånd?
M: Jag vet inte – men det går ju att tänka sig – och det är inte alls en orimlig tanke. Du vet säkert att det mesta som sker i vår hjärna är omedvetet. Hur mycket som är med­vetet kan vara olika hos olika människor. Ytterlighetsfallet är att ingenting är medvetet.
L: Javisst! Och det behöver inte märkas tydligt utåt. När en människa reagerar adekvat på ett yttre stimulus, kan det verka medvetet men behöver inte vara det.
M: Försök alltså tänka dig en sådan, radikalt omedveten människa – Omar kan vi kalla honom. Föreställ dig att du har samtalat med honom. Han betedde sig som en normal människa. Ändå hade du på känn att han saknade det vi nu kallar realmedvetande, fastän du inte riktigt visste hur du hade fått den uppfattningen. Du ville testa den hypotesen och förde därför in samtalet på medvetandet. Det visade sig att Omar hade läst Dennetts bok [2] och tyckte sig ha stor behållning av den. Han hade också läst Om själen [3]och Holsten Fagerbergs bok [4]. Mycket av deras innehåll kunde han ta till sig, men somligt tyckte han verkade suspekt.

Ni kom in på kvaliabegreppet. Det var en av de saker, där han hade svårt att följa med. Men han fäste sig inte så mycket vid det. ”Folk skriver ju så mycket konstigheter, och man måste ta allt med en nypa salt”. Du visade honom ett smultron och bad honom tala om vad det har för färg. ”Det är rött”, sade han, ”mitt färgseende är perfekt”. Du bad honom lukta på det. ”Ah, en sån underbar smultrondoft”, sade han. Luktsinnet var det inget fel på. Du bjöd honom att äta det, och han åt det till synes med välbehag. Men själva kvaliabegreppet kunde han ändå inte förstå.

Ni talade om smärta. ”Har du fått en tand utdragen någon gång”, frågade du. ”Ja”, svarade Omar, ”jag har prövat både med och utan bedövning. Nästa gång tänker jag inte ta bedöv­ning. Det är onödigt att slösa resurser på sånt. Visst gör det väldigt ont, men vad spelar det för roll? Jag förstår inte varför folk är så rädda för smärta. Det är en effektiv signal om att något ska undvikas. Men i de fall vi vet att det är ofarligt, så gör det väl ingenting.”

Detta sista tydde på att Omar inte riktigt var som andra. Men något säkert bevis för att han saknade realmedvetande var det inte.

Omar hade också med stor behållning läst Hans Rosings Medvetandets filosofi [7]. Teorin att medvetandet är ett av våra kontrollsystem var inte svår att ta till sig. ”Det är i allt väsentligt samma syn som Dennetts”, menade Omar.

Du försökte genom att gå in på begreppen medvetet, omedvetet, förmedvetet och sublimi­nalt. Ja, Omar var förtrogen med psykologi, och allt detta var välbekant för honom. Han visste att det mesta av hjärnans innehåll var omedvetet, och att bara en ytterst ringa del under varje ögonblick var föremål för medvetna tankar. ”Hur upplever du detta att ha något i tankarna?”, frågade du. Omar verkade inte riktigt förstå frågan. Och du ångrade frågan strax därefter, ty du skulle själv ha haft svårt att besvara den.

Omar saknade realmedvetande – han hade inga kvalitetsupplevelser, kvalia. Men han betedde sig ändå nästan som om han hade det. Och begreppet medvetande var menings­fullt för honom. Det var inte alls svårt för honom att förstå hur ett sådant kontrollsystem som medvetandet har utvecklats – att det har en effektiv funktion i överlevandets tjänst.

L: Omar-exemplet hjälper faktiskt för att illustrera begreppen real- och formal­medvetande. Jag ser det inte som ett tankeexperiment utan som ett pedagogiskt hjälpmedel …
M: … och därför har det ingen betydelse om sådana som Omar kan existera eller inte.
L: Nu måste jag vila från det här ett tag och smälta det under natten. Låt oss ta en roddtur och bara njuta av naturen. Sen går vi in och äter, och eldar i öppna spisen innan vi lägger oss. Eller vad tycker du?
M: Jag skulle kunna hålla igång länge till. Men jag anpassar mig efter dig. Jag förstår att du måste bearbeta de här tankarna innan du kan ta till dig mer.
L: Då ska jag bara hämta årorna.
___________________

L och M fick en härlig roddtur sent på eftermiddagen. Vattnet var spegelblankt så när som på vågsvallet efter ekan. Ingen sade något. De bara njöt av stillheten på sjön. De flesta ljud som hördes utom årtagen kom från djuren, en fisk som slog, en ko som råmade. Ett par gånger hördes suset av tåg på avstånd – det enda tecknet på att den stora världen fanns någonstans, långt borta.

Tillbaks i stugan åt de en enkel men god kvällsvard – rostat bröd med gravad lax och ett källarsvalt, torrt rhenvin. De åt under tystnad, medan de såg ut över sjön genom det stora fönstret. De tände en brasa; tittade på flammorna under tystnad.

När ett samtal så småningom kom igång fick tankarna om jaget ligga i träda. De talade om sina yrken. M var med i en medicin-etisk kommitté och berättade om moraliska dilemman som han brottades med. L hade avslutat sin gärning som advokat. När han var aktiv, var han tvungen att ställa upp på rättsväsendet sådant det var. Nu kände han sig fri att fundera över hur det borde vara. Han kände en sorts förtvivlan över alla brister i systemet. Fick han leva om sitt liv, skulle han ägna sig åt att förbättra själva rättsväsendet i stället för att syssla med enskilda mål.
___________________

På morgonen, när de sovit ut och ätit sin frukost, återupptog de sitt samtal om livet, döden och jaget.

M: Tycker du att du har smält det vi talade om igår? Har du några kommentarer?
L: Kvaliabegreppet är inte alldeles enkelt. Det var bra att jag fick läsa om det i god tid. Det i sin tur är en förutsättning för att förstå detta med realmedvetandet. Däremot erbjuder formalmedvetandet inga svårigheter. … Av våra nya begrepp verkar jagkärnan vara svårast, men jag känner på mig att vi inte kan vara utan det. Jag önskar att vi artikulerar det mer innan vi fortsätter.
M: Låt se vad vi kan säga om jagkärnan – och vad vi inte kan säga.
L: Jagkärnan är den upplevande delen av en individ. Det slår mig att Omar antagligen saknar jagkärna. Han har, som vi andra, ett jag, en personlighet. Men att han tydligen inte erfar kvalia måste betyda just det att han inte har någon jagkärna.
M: Vad mer kan vi säga om jagkärnan? Kan den bära minnen?
L: Vi vet för lite för att svara på den frågan. Men om svaret är ja, kan det inte handla om vilka slags minnen som helst. Vi förutsatte ju att jagkärnan kom till vid mycket låg ålder, kanske redan under fosterutvecklingen. De minnen som sedan tillkommer under livets lopp hör till våra jag, men inte nödvändigtvis till våra jagkärnor.
M: Ungefär så ser jag det också. Vi kan inte på nuvarande kunskapsnivå vare sig utesluta eller förutsätta att jagkärnan har minnesfunktioner. Vi måste än så länge vara helt öppna på den punkten.
L: Kan en individ ha mer än en jagkärna?
M: Det är nog sällsynt, men behöver inte vara omöjligt. Hur är det med s.k. multipla personligheter …
L: … eller split-brain-personligheter?
L: Kan två olika individer ha en och samma jagkärna?
M: Nej, troligen inte – hur lika de än är i övrigt. Hade de det, skulle de alltid uppleva exakt samma saker. Det finns inga nu kända fysikaliska fenomen som kan möjliggöra en sådan förbindelse mellan individer.
L: Det skulle vara en sorts telepati. Vet man säkert att sådant är omöjligt?
M: Man kan inte bevisa att det är omöjligt, men såvitt jag vet har man aldrig vetenskapligt kunnat säkerställa något fall av telepati. …
L: En annan fråga: När en jagkärna väl är färdig­bildad, kan den då förändras på något sätt under livets lopp?
M: Den borde ju kunna skadas eller degenerera. Men i övrigt borde den vara sig ganska lik under hela människans liv.
L: Ja, annars skulle det strida mot själva idén om jagkärnan som något gemensamt för en individs alla små jag, eller i varje fall för huvuddelen av dem. Men den idén kan förstås innebära orimligheter som vi inte ser just nu.
M: Då lämnar vi tills vidare den frågan – men vi får inte glömma den. Vi måste komma tillbaks till den igen. Ändå vill jag att vi nu vågar oss in på den svåra frågan vad jagkärnan består av och hur kvalia kan förklaras. Det är nu vi tvingas in på monismen vs dualismen. … Du verkar ha läst Dennett [2] ganska ordentligt. Titta vad han skriver på s. 29-30:

Dualismen, tanken att medvetanden består av ett icke-fysiskt och ytterst gåtfullt material, och vitalis­men, som anser att levande ting innehåller ett speciellt men lika gåtfullt material som kallas élan vital, har förvisats till historiens sophög – tillsammans med alkemin och astrologin.

M: Han jämför också med andra föråldrade uppfattningar som den att jorden är platt och att solen är en eldvagn, dragen av bevingade hästar. Har du några kommentarer till det?
L: Dennett drar ju väldigt olikartade saker över en kam.
M: Varför gör han det tro? Det är rimligt att jämföra dualismen med vitalismen. Men allt det andra – astrologi, mytologi etc. – vad har det med saken att göra?
L: För mig är det alldeles glasklart. Dennett ägnar sig åt polemik i stället för vetenskap­lig argumentation. Han har axlat rollen av advokat för en uppfattning som han fastnat för. Därför tar han till analogier, som verkar rimliga för en okritisk person, men som i grunden saknar relevans.
M: Ofattbart!
L: Du väntar dig inte att en filosof eller vetenskapsman ska ta till sådana grepp. Men för mig hörde sånt till vardagen under mina år som advokat. Du anar inte hur många gånger jag har duperat en domstol med liknande knep.
M: Dennett kunde ha nöjt sig med att jämföra med vitalismen, som verkligen är relevant i sammanhanget. Men ska man göra den jämförelsen på ett rättvisande sätt, måste man sätta sig in i den problematik som en gång gav upphov till vitalismen i dess olika former. Något sådant försök bär Dennetts bok inga spår av.
L: Vad var det för problematik?
M: Detta var på 1800-talet. Man kände till, i varje fall ytligt, ett antal biologiska processer på mikronivå. Enzymbegreppet var känt, även om man inte visste vad ett enzym var för något. (Ordet kom av “en zyme” – i jäst). Man visste att enzymer kunde styra syntes av organiska ämnen. Men man hade ingen aning om hur det gick till. Den stora frågan på den tiden var: “Kan vi, utifrån den nutida fysikaliska världsbilden, förstå livsprocesserna på mikronivå? “
L: Hur såg den fysikaliska världsbilden ut på den tiden?
M: Många trodde i slutet på 1800-talet att fysiken i allt väsentligt var färdigutvecklad och kunde ge svar på alla väsentliga frågor om (den ej levande) naturen. Fysiken bestod av ett antal övergripande teorier såsom Newtons mekanik, optik, elektricitetslära (som innefattar magnetism), termodynamik m.m. Därtill kom ett antal speciella discipliner som akustik, hydromekanik, hållfasthets- och materiallära m.m. Tillsammans kunde allt detta ha sett ut som ett nästan färdigt system, där bara detaljer återstod att utforska.
L: Därför trodde många kanske att även livsprocesserna skulle kunna förklaras inom ramen för det systemet.
M: Ja, säkert många, men inte de mest insiktsfulla biologerna. De insåg att det behövdes något mer. Somliga trodde att man måste postulera särskilda livsprinciper eller livskrafter. Därav uttrycket “vitalismen”. Men det väsentliga var, som jag ser det, inte om det som behövdes var av det ena eller andra slaget, utan att det faktiskt behövdes något mer än den dåvarande fysiken, den som vi idag kallar den klassiska fysiken.
L: Vad hände sen?
M: År 1900 publicerade Max Planck sin epokgörande kvantteori. Under de närmaste årtiondena därefter utvecklades kvantmekaniken. Den ser ut att ge oss den grund vi behöver för att förstå livsprocesserna på mikronivå.
L: Så på något sätt hade vitalisterna rätt?
M: Ja, i varje fall hade många av dem mera rätt än fel.
L: Det du säger ger en helt annan bild än den Dennett förmedlar.
M: Ja, förvisso. Nu menar jag att vi idag befinner oss i en situation när det gäller jagkärnan, kvalia och realmedvetandet, som påminner om den, som biologerna befann sig i under slutet av 1800-talet. Vi kan alltså fråga: “Räcker vår fysikaliska världsbild av idag för att förklara kvaliafenomenen?” Monisterna, som jag använder ordet, är de som tror att svaret är ja, medan dualisterna är de som tror att det behövs något utöver vad som är känt idag.
L: Ett “icke-fysiskt och ytterst gåtfullt material” för att använda Dennetts uttryck?
M: För all del. Men det behöver inte vara mer gåtfullt än något annat outforskat. Och om det är fysiskt eller icke-fysiskt kan vi givetvis ingenting veta än så länge – vad Dennett nu än menar med “icke-fysiskt”.
L: Så som du har ställt problemet är monismen och dualismen de enda logiska möjligheterna. … Men vart tog dualismens substansbegrepp vägen?
M: Det är inte säkert att det begreppet kommer att behövas. Men om det visar sig lämpligt att tala om olika slag av substans, så kommer det ordet att stå för något helt annat än på Descartes tid – 1600-talet. Vi kan t.ex. tänka oss grundämnena som substanser – men begreppet grundämne var helt okänt på Descartes tid. Allteftersom kunskapen växer, så får gamla ord nya betydelser. Om jag en gång kommer att beteckna mig som substans­dualist, så kommer det att betyda något helt annat än det gjorde för några hundra år sedan. Jag vill också – än en gång – understryka att min användning av orden “monism” och “dualism” inte helt överensstämmer med andras användning av orden. Exempelvis skulle en del säga materialistisk eller fysikalistisk monism, eller rätt och slätt fysikalism, där jag säger monism
L: Det är egentligen ingenting konstigt med det. I varje sammanhang där man behöver en ny begreppsprecisering, och man inte inför ett helt nytt ord, kommer man att använda ett gammalt ord i en annan betydelse än vad som förut varit vanligt.
M: Javisst – och det är invändningsfritt om man bara har det i åtanke hela tiden.
L: Innan du fortsätter med dina tankeexperiment vill jag fråga en sak. Det talas ju så mycket om “själen”. Vad innebär det ordet för dig? Hur förhåller sig själen till jagkärnan?
M: Du har ju läst boken Om själen [3]. Om något står alldeles klart efter den läsningen, så är det att olika människor menar så väldigt olika saker med “själ”.
L: Trots bokens titel verkar många av författarna vilja undvika att tala om själen. Skulle boken inte ha vunnit på att författarna från början hade enats om en viss innebörd av ordet.
M: Nej, det skulle ha omöjliggjort hela projektet. En av bokens stora förtjänster är att den lyfter fram en rad svårigheter med att ens klargöra vad man menar med “själ”.
L: Men då vet man ju inte vad man talar om!
M: Jag håller inte riktigt med. Boken handlar om vad människor med olika uppfatt­ningar lägger i ordet “själ”. Man kan fråga sig vad som är gemensamt för dessa olika uppfattningar, om något. Det finns många andra ord som människor använder, och som verkar fylla en funktion, utan att olika människor säkert menar samma sak. Det borde väl du veta. I ditt yrke finns en rad facktermer med väl definierad innebörd. Men huvuddelen av alla ord som används, även i juridiken, hör till vardagsspråket, inte till fackspråket. Dessa ord, alltså alla ord utom facktermerna, tolkas olika av olika individer (inkl. de som påverkar innehållet i ordböcker). För många ord i vårt språk, inkl. “själ”, kan det vara angeläget att utröna vad olika människor menar.
L: Men vilken är din syn på själsbegreppet?
M: Jag har inget riktigt bra svar just nu. Kan du inte vänta med den frågan ett tag? De tankeexperiment, vi nu ska göra, förutsätter ingen särskild syn på vad själen är. Både monister och dualister kan ha själsbegrepp. Från dualistisk synpunkt är det naturligt att tänka sig att jagkärnan innehåller en själ, som inte består av nu känd materia. Man kan i varje fall uttrycka sig som om det vore så. Den klassiska dualismen föreställde sig själen som odödlig, men såsom jag nu uppfattar dualismen förutsätter den inte nödvändigtvis att själen är odödlig.
___________________

M: Mina fortsatta tankeexperiment kommer för alltid att vara av andra slaget, d.v.s. de kommer alltid att förbli tekniskt omöjliga att genomföra i verkligheten.
L: Jag är idel öra.
M: Jag ska frysa ner dig igen. När du är nedfryst ska jag låta halshugga dig. Sen sätter jag ihop dig igen innan jag tinar upp dig.
L: Halshugga mig kan du göra, men att sätta ihop mig, så att allt blir som förut, är ju tekniskt omöjligt. Fast det hopsatta tillståndet kan förstås existera, eftersom det är identiskt med tillståndet före halshuggningen. Alltså: andra slaget.
M: Och vems jagkärna är det efter upptiningen?
L: Från monistisk utgångspunkt borde det vara samma jagkärna som från början. Det är mitt spontana svar. Från dualistisk utgångspunkt kan inget svar ges, eftersom man inte vet vad jagkärnan består av.
M: Nu ska vi fortsätta och göra alltmer drastiska tankeexperiment av andra slaget.
L: Om du tänker plocka isär mig och sätta ihop mig igen, så är det väl onödigt att först frysa ned mig.
M: Javisst! Så det momentet hoppar vi över. Jag ska nu i tankarna plocka isär dig och sätta ihop dig. Till att börja med sätter jag alla bitar på plats som förut. Är det din jagkärna nu igen?
L: Svaret borde vara detsamma som första gången. Ser vi det monistiskt, är det min jagkärna igen …
M: … och vi kan vänta med det dualistiska perspektivet tills vidare. Vi gör alltså våra tankeexperiment under antagandet att realmedvetandet kan förklaras utifrån vår nuvarande fysikaliska världsbild.
L: Ok. Fortsätt!
M: Nu ska jag plocka isär dig så långt det går utan att bryta sönder några molekyler. Jag håller noga reda på var varje molekyl satt. Så sätter jag ihop dem igen, så att de sitter precis som från början. Vems jagkärna är det nu?
L: Fortfarande min, av allt att döma. Vad ska du göra härnäst?
M: Jag ska nu byta ut molekylerna i din kropp. Var och en byts ut mot en annan molekyl av exakt samma slag. Förblir din jagkärna oförändrad vid dessa utbyten?
L: Det borde den. Två molekyler av exakt samma slag är enligt nutida fysikaliskt vetande helt utbytbara. De har inga individuella särdrag som skiljer dem från varandra.
M: Då måste den individ, som föreligger efter alla molekylbyten, ha identiskt samma jagkärna som din ursprungliga – alltså samma jagkärna, inte en annan likadan.
L: Det borde som sagt vara så. Jag kan inte nu finna något skäl att tro att jagkärnan efter bytena är en annan än den ursprungliga.
M: De molekyler, som ursprungligen bildade dig, sätter jag nu ihop med varandra såsom de satt från början. Vilken jagkärna har den så hopsatta individen? Är det din, eller är det en annan likadan?
L: Förra gången du satte ihop de molekylerna kom vi fram till att det måste vara min jagkärna. Den här gången kan det inte gärna bli annorlunda. … Nu börjar jag se poängen med dessa tankeexperiment. Vi har fått två individer, båda med min jagkärna. Den ena är den vi fick genom utbyte av molekyler, den andra är den som består av mina ursprungliga molekyler. Detta är paradoxalt.
M: Allt bygger på antagandet att nu kända fysikaliska lagar är sanna. Men det är också de nu kända lagarna som gör det omöjligt att två olika individer har samma jagkärna.
L: Ja, om vi har tolkat de fysikaliska lagarna rätt, så föreligger en motsägelse. Det kan förstås finnas fel i resonemangen, men jag ser inte omedelbart vad det skulle vara.
M: Betyder det att du har konverterat? Du verkade vara monist från början.
L: Dina resonemang är bestickande. Men du kan inte vänta dig att någon så snabbt ska ändra uppfattning i en så djupt liggande livsfråga. Saken måste få tid att mogna.
M: Det är förståeligt. Då är det väl dags att sluta för dagen.
___________________

L och M fick en lika skön roddtur som dagen innan. Efter kvällsvarden tände de brasan igen. De fortsatte att tala om sina yrken. M hade fortfarande några aktiva år kvar.

M: Just nu arbetar jag med att förbättra terminalvården.
L: Du menar alltså vården av döende.
M: Det handlar om äldre som nalkas slutet. Men döende behöver de inte alls vara.
L: Lider många av dem?
M: Att minska deras lidande – att göra deras sista tid så behaglig som möjligt – är ju vad terminalvården går ut på.
L: Kan ni helt förhindra att en människas sista veckor eller månader bara blir en plåga?
M: Ja, det vill jag nog påstå. Ingen behöver känna smärtor. Kan vi inte hjälpa dem på annat sätt, så kan vi hålla dem i koma till slutet – “terminal sedering” kallas det.
L: Händer det att någon ber om det?
M: Då och då ber någon att få sluta så fort som möjligt. Men vi får inte ge aktiv dödshjälp. Genom att söva ner dem i stället, tycker vi att vi tillmötesgår deras önskan.
L: Vad säger ni till dem som ber att få dö? Talar ni om för dem att ni kommer att söva ner dem i stället?
M: Det här är verkligen svårt. Jag funderar mycket över det. Men jag deltar inte direkt i det skeendet. Min medverkan är bara att förse sjukvården med allt bättre teknik.
L: Jag har också funderat mycket öv

er de här frågorna. Jag har ju mött dem i det rättsliga efterspelet, då någon har blivit misstänkt för att medverka till dödshjälp.

Samtalet ebbade ut. Båda var trötta efter en krävande dag. De kröp till kojs mycket sömniga. Men Livén hade ändå svårt att somna.
___________________

Livén steg upp senare än vanligt den följande morgonen. Han kände det som om han hade legat vaken större delen av natten. Han hade grubblat över detta med jagkärnans natur, och om Medings resonemang verkligen höll. Men några timmar hade han nog fått sova. Han mindes flera av sina drömmar.

L: Jag var tillbaka i advokatrollen. Men jag fick inte fram det jag ville säga. Jag hade glömt vad målet handlade om … jag svamlade …
M: Du var ju en framgångsrik advokat. Jag skulle aldrig ha trott att du hade problem med din roll.
L: Skenet bedrar. Jag var skicklig … hade en naturlig fallenhet för att lägga fram mina klienters sak … rätt vinklade. Men jag kände ändå en osäkerhet … en rädsla för att förstöra för klienten … att bubblan skulle spricka … även när framgången borde ha känts självklar.
M: Bubblan?
L: Ja, förstår du inte? Jag drev saker som jag egentligen inte trodde på. Jag hade ordet i min makt. Skurkar som borde ha fått tio år lyckades jag få friade. Jag anlitades av försäkrings­bolag som ville smita undan sina åtaganden … och det lyckades. Jag tjänade bra med pengar, men till vilket pris?! Tro inte att jag kände mig stolt över mina insatser! Mitt självförakt växte, men jag blev mer och mer anlitad av olika slags skummisar.
M: Levde du så ända fram till pensioneringen?
L: Nej! Jag höll mig kvar länge. Pengarna frestade. Men på nyåret, samma år jag fyllde 50, lovade jag mig själv att i fortsättningen säga nej till den sortens uppdrag. Sen började jag jobba åt rättshjälpen. Det fortsatte jag med till pensioneringen. Det var inte lukrativt, men jag kunde känna arbetsglädje. Jag fick driva mål som jag trodde på. Jag fick hjälpa människor som verkligen behövde … Men det var inte för att tala om sånt här vi kom hit.
M: Och jag som hade tänkt be dig vara advokat igen.
L: Vad menar du?
M: Anslå en dag eller två till att vara monismens advokat!
L: Varför skulle jag det? Monismen och dualismen är väl inte som parter i ett mål?! De är ju hypoteser … vetenskapliga hypoteser är väl inte fel att säga.
M: En rättslig och en vetenskaplig process har många likheter – det borde du väl veta.
L: Ja och nej! Man kan kanske jämföra hypoteser med partsintressen. Men det är fel. Forskarna är ändå inte som advokater, som med alla medel slåss för sina klienters intressen.
M: På sätt och vis fungerar det så ändå, i varje fall om man ska följa Poppers recept. En forskare kommer på en hypotes, som han verkligen tror på. Han kan hitta på olika vägar för att styrka sin hypotes. Men det Popper förordar är att man gör tvärtom: man gör vad man kan för att falsifiera den. Misslyckas alla de försöken, ser man det som ett starkt indicium på att hypotesen är riktig.
L: Så du vill att jag försöker allt jag kan för att vederlägga dina resonemang?
M: Ja, precis!
L: Jag trodde jag hade gjort klart att advokatyren står mig upp i halsen. I min ungdom var den en sport som jag idkade med vällust. Men jag lämnade ju den hanteringen för att den kändes smutsig.
M: “Advokatyr” är ett färgat uttryck. Det för tankarna till Dennetts metoder. Men en advokat kan väl arbeta hederligt?
L: Ja, jag övergick ju till det. Vill du att jag ska söka svaga punkter i ditt resonemang, men avstå från all billig polemik, så ställer jag gärna upp.
M: Gott!
___________________

L: Låt oss först sammanfatta vari det paradoxala består. Vi utgick från att de nu kända fysikaliska lagarna gäller. Från dessa kan följande två påståenden härledas:
(1) Om du byter ut varje molekyl i mig mot en annan molekyl av exakt samma slag, så har den därvid uppkomna individen samma jagkärna som jag hade från början.
(2) Om du sätter ihop de molekyler som fanns i mig, så att alla molekyler sitter på samma plats som förut, så har den hopsatta individen samma jagkärna som jag hade från början.
I båda fallen är det alltså samma jagkärna som från början, inte en annan likadan. Resultatet är att vi har två skilda individer med samma jagkärna. Det resultatet är paradoxalt, eftersom nu kända naturlagar inte möjliggör en sådan förbindelse mellan två individer att de samtidigt kan ha exakt samma upplevelser.
M: Jag föreslår att vi kallar denna paradox kärnparadoxen, eftersom den är förknippad just med individers jagkärnor.
L: Det kan vara en lämplig benämning. Jag ska nu nagelfara de resonemang som ledde fram till kärnparadoxen. Vi tar väl punkt för punkt, i den ordning du själv lade fram saken.
M: Det verkar bra.
L: Du började med några allmänna synpunkter på tankeexperiment. Det var klokt. Hade du inte berett marken på det viset, så hade jag satt mig på tvären när du satte igång med dina orealistiska experiment.
M: Vad skulle du ha sagt?
L: Precis det jag nu sade – att de är orealistiska! Jag försäkrar att många andra skulle slå ner på just det … och sen förkasta alltsammans på den grunden.
M: Men det gör inte du.
L: Nej, det vore inte hederligt. Du har ju själv sagt att de inte kan realiseras. Din distinktion mellan tankeexperiment av andra och tredje slaget är viktig. Många skeptiker skulle nog vilja sudda ut den gränsen och försöka med att distinktionen bara är ett övertalningsknep.
M: Vill inte du försöka i den riktningen?
L: Nej! Finns det något fel i ditt resonemang, så ligger det i varje fall inte på det planet.
M: Då får du gå in på de enskilda tankeexperimenten – och inte glömma att du nu har accepterat deras orealistiska karaktär.
L: Redan efter det första nedfrysningsexperimentet fann vi att ett antal grundbegrepp måste klaras ut innan vi kunde fortsätta. Kanske något av de begreppen bör ifrågasättas.
M: Vi var överens om att säga “jagkärna” i stället för “jag”, eftersom “jag” används på så många olika sätt. Kan det vara något lurt med jagkärnan? Finns det något sådant bestående, som vi gav den beteckningen åt?
L: Du minns mitt argument: tjärdoften som är densamma nu som då jag var riktigt liten. Jag kunde ha tagit många andra exempel i stället.
M: Detta – att en stor del av kvalia verkar ha upplevts exakt lika i alla åldrar – det tog vi som ett tecken på att det finns något bestående i våra annars föränderliga jag.
L: Tänk om våra minnen bedrar oss. Jag kan idag inte veta om jag verkligen upplevde tjärdoften när jag var tre år på samma sätt som nu. Det är bara mitt minne som säger mig att jag gjorde det.
M: Vill du med det säga att allt står och faller med om minnet är tillförlitligt?
L: Det vet du att minnet inte alltid är. Erfarenheten av vittnen som missminner sig är överväldigande.
M: Jag förstår det. Ett vittne tillfrågas kanske om färgen på gärningsmannens jacka – säger att den var blå, medan ett annat vittne har försäkrat att den var röd.
L: Tänk på att detta rör det episodiska minnet. Det är inte så att vittnet har glömt hur rött ser ut.
M: Men kan man inte missta sig på sådant från tidig barndom?
L: Kanske? Men jag tror inte det är vanligt..
M: Och framförallt: skulle du försöka spräcka mina resonemang med den sortens argument, så hamnar vi snubblande nära radikalskepticismen.
L: Men om den är den enda hållbara ståndpunkten …
M: … så räddar det i varje fall inte monismen.
L: Låt vara, men vi får inte gå förbi det att minnet verkar spela en stor roll i det här sammanhanget. Jag tänker inte släppa den frågan, men jag lämnar den för ögonblicket.
M: Får vi tid, så tar vi upp den igen.
L: Den paradoxala slutsatsen erhålls även om jagkärnan inte är så beständig som vi har trott. Det viktiga med jagkärnan, för dina resonemang, är inte dess beständighet utan att det är den upplevande delen av ett jag.
M: Ja, det är sant. Men jag tycker ändå att vi tills vidare behåller det begrepp jagkärna som vi har kommit fram till. Kan någon påvisa att en jagkärna inte alls är så beständig som vi nu tror, måste vi modifiera vår syn på den. Men det ändrar ingenting i slutsatsen. L: Då kan vi lämna jagkärnan tills vidare. Men jag känner mig inte helt nöjd. Jag hoppas att vi hinner med en mer ingående diskussion av jagkärnan under den här veckan.
M: Är det något annat grundbegrepp du vill ta upp?
L: Begreppen real- och formalmedvetande förblir desamma även om jagkärnan vore föränderlig.
M: Finns det inget du kan slå ner på när det gäller de begreppen
L: Formalmedvetande ser jag som oproblematiskt. Det verkar överensstämma med det Dennett rätt och slätt kallar medvetande. Begreppet realmedvetande, däremot, skulle inte ha någon mening om det visade sig att begreppet kvalia saknar mening.
M: Det är inte du och jag som har infört kvaliabegreppet. Det har diskuterats av många utan att bestridas. Men det finns också de som inte erkänner begreppets relevans.
L: Vad andra än tror, måste vi stå på egna ben. Jag menar att kvaliabegreppet har kommit för att stanna. Vi kan inte vara utan det i medvetandediskussionen. Om alla i världen var som Omar, så skulle ingen ha uppfunnit begreppet kvalia. Men vi kan betvivla att det över huvudtaget finns någon Omar inom homo sapiens.
M: Kort sagt: du ger dig inte in på att ifrågasätta begreppet kvalia.
L: Riktigt!
M: Då får du ge dig på tankeexperimenten.
L: Av alla dina tankeexperiment är det de två mest orealistiska, som leder fram till kärnparadoxen. Att de aldrig någonsin kan realiseras är i och för sig irrelevant. Men det ligger en osäkerhet i att man därigenom aldrig får se experimentens resultat – man är hänvisad till att gissa dem.
M: Det är mer än bara gissningar. Det är i alla fall slutsatser som bygger på nutida fysikalisk grundkunskap.
L: Låt se vad det egentligen är för fysikalisk kunskap dina påståenden (1) och (2) bygger på. Jag börjar med (1). … Att byta en molekyl i min hjärna mot en annan exakt likadan molekyl, kan inte medföra någon drastisk förändring. Men om vi undan för undan byter ut alla molekyler, kan det då inte hända att min jagkärna successivt förändras? Även om de nya molekylerna är exakt likadana som de gamla, är de ju inte identiskt desamma. De nya molekylerna kan väl konstituera en annan jagkärna (om än likadan).
M: Vi är säkert överens om att jagkärnor inte är utbytbara, även om de är exakt likadana. Detta var ju huvudskälet till att du inte ansåg dig hjälpt av att klonas. Men med molekyler är det inte så. Två likadana molekyler är i alla avseenden utbytbara.
L: Hur kan man egentligen veta det. Det finns en teori med innebörden att alla partiklar bär på elementära medvetanden, och att en individs medvetande i själva verket är summan av partiklarnas elementarmedvetanden. Om den teorin är sann, är likadana partiklar inte mer utbytbara än likadana jagkärnor.
M: För min del håller jag den teorin för helt orimlig – ett hugskott av någon fantast.
L: Jag tror som du – vad jag ville säga är bara att vi inte vet helt säkert.
M: Nu är du farligt nära radikalskepticismen igen. Det jag kallade monismen var antagandet att medvetandet kan förklaras av fysiken, sådan vi nu känner den. En teori, med innebörden att alla partiklar har ett sorts elementarmedvetande, går utanför fysikens världsbild. Det var kanske förhastat att kalla alla uppfattningar som innehåller något utöver den moderna fysiken för dualism. Men kan vi inte tills vidare behålla den terminologin – även om jag är den första att erkänna att vi på det sättet våldför oss på gängse språkbruk. I förlängningen bör vi nog välja en annan term, men låt oss inte ödsla dyrbar tid den här veckan på det.
L: Okej då! I så fall har jag inget mer att säga om påståendet (1) för ögonblicket. Men du får ursäkta att jag ändå känner ett gnagande tvivel. Om vi hinner, så borde vi återkomma till den här frågan.
M: Då kan vi övergå till påståendet (2).
L: Det väcker inte likartade tvivel. Jag hittar bara en sak jag tvekar om. Men den kan vara desto allvarligare.
M: Vad då?
L: Alla dina tankeexperiment går ut på att skapa vissa tillstånd. Men hur vet du att vägen fram till dessa tillstånd inte har betydelse?
M: Bra fråga! Men förklara ändå vad det är du har i kikaren, som leder till den frågan.
L: För många år sedan läste jag faktiskt en del filosofi. Det var Ingemar Hedenius som inspirerade mig. Han bidrog med en del viktiga inlägg i dödshjälpsdebatten. Det gjorde mig nyfiken på honom. Efterhand läste jag flera av hans böcker och essäer. Någonstans – jag minns inte var – skrev han något i stil med att vår upplevelse av ett bestående jag beror på kontinuiteten i skeendena. Om en allsmäktig gud skulle uppväcka mig efter min fysiska död, så skulle kontinuiteten vara förlorad. Den uppväckta personen skulle inte vara jag – bara en annan likadan individ. … Om Hedenius hade rätt så spricker alla slutsatserna av sådana tankeexperiment som går ut på att plocka sönder mig och sätta ihop mig igen.
M: Du har rätt i och för sig. Men vad hade Hedenius för belägg för att kontinuiteten i sig skulle ha betydelse? Lade han fram några argument.
L: Nej, inte vad jag kan minnas. Han uppfattade nog den ståndpunkten som så självklar att det inte behövdes några argument.
M: Någonstans i sitt verk Tro och vetande skrev han att man måste vara strängt dogmatisk ifråga om det självklara. Men jag tror inte att han faktiskt har åberopat självklarhet som argument i en debatt.
L: Det skulle inte ha sett snyggt ut. Ville han vädja till läsaren att hålla något för självklart, kunde han inte säga det rent ut utan var tvungen att suggerera fram den hållningen med indirekta medel. I god filosofi och vetenskap kan man inte använda ett sådant argument som att något är självklart. Då gjorde man sig mycket sårbar för kritik. Vad ska man göra om kritikern bestrider självklarheten? Då måste man i alla fall finna något annat argument (eller förklara kritikern tokig).
M: På KTH läste jag en hel del matematik. I matematiska texter använder författare inte sällan självklarhetsargument.
L: Det får inte tas alltför bokstavligt. En god vän till mig, som är matematiker, sade en gång, att när någon skriver att något är självklart, menar han att det inte är självklart.
M: Det verkar snurren. Varför använder man då ordet “självklart”.
L: Det är snarast ett förkortat skrivsätt för en harang av den här typen: “Om du tänker efter en smula, inser du nog att det är så. Därför ödslar jag inte trycksvärta på argumentet.” Min vän berättade om en kollega, som var fenomenal på att hitta fel i matematiska texter. Han behövde bara bläddra i texten en stund så hittade han ett fel. Han avslöjade hur han bar sig åt: Han letade efter ordet “obvious” (självklart). Många gånger ligger det ett felslut bakom ett påstående om att något är självklart.
M: Vad kan Hedenius då ha haft för skäl för uppfattningen att kontinuiteten är viktig för jagets identitet?
L: Jag vet inte. Det är f.ö. oklart vad Hedenius menar med kontinuitet. Under vilka förutsättningar skulle han ha menat att kontinuiteten bryts? Vid narkos? Vid en svimning? Om man blir nedfryst? Om man blir sönderplockad, som i dina tankeexperiment? Var går gränsen för de avbrott i medvetandet som Hedenius skulle betrakta som kontinuitetsbrott?
M: Man ser i varje fall att de, som förfäktar att kontinuiteten är väsentlig, hamnar i en rad svårigheter. Är de medvetna om dessa svårigheter?
L: Vad mer är: Om man verkligen skulle kunna belägga att kontinuiteten har betydelse för jagidentiteten, så blir det egentligen ett stöd för dualismen.
M: Jag tror du har rätt, men fullfölj ändå tanken!
L: Tänk dig att någon blir nedfryst, eller demolerad, och sedan helt återställd. Om den så återställda personen skulle ha en annan jagkärna än den ursprungliga, så kan det väl bara bero på att själen har bytts ut.
M: Man skulle tro det. Men nu har du blivit som en överlöpare.
L: Nej – strängt taget har jag inte ägnat mig åt att försvara monismen, bara att försöka spräcka dina argument för dualismen. Skulle jag lyckas med det, så är vi tillbaks till ruta noll.
M: Du menar alltså att vi i så fall inte åstadkommit nya stöd för vare sig monismen eller dualismen.
L: Ja, och då skulle monismen fortfarande ha det intellektuella övertaget.
M: Så du säger! Om vi inte har kunnat fälla något avgörande mellan de två hypoteserna, så kan du väl inte påstå ett just den som du själv lutar åt har intellektuellt övertag.
L: Jag tänker på Occams rakkniv. Dualismen innebär att man inför en extra faktor, som monisten menar sig kunna avvara.
M: Occams rakkniv är en metodregel som många gånger har visat sig fruktbar. Men den är väl ingen universalmedicin. … Jag föreslår att vi inte öder tid på Occams rakkniv. Än har du ju inte vederlagt mitt resonemang – bara pekat på vissa svårigheter.
L: Javisst! Vi måste fördjupa oss i detta med kontinuiteten och med identitetsbegreppet för jagkärnor. I dina resonemang förekommer fraser som “samma jagkärna” och “jagkärnans identitet”. Vad dessa uttryck egentligen betyder är inte alls så klart som det kan tyckas.
M: Jag håller helt med. Kan vi hjälpas åt att precisera det, så har vi tagit ett stort kliv framåt.
L: Om du håller med, varför föreslog du då inte en definition innan du formulerade dina paradoxer?
M: Ska jag behöva svara på det? Definitioner går man väl bara in på när man ser att det behövs för den ömsesidiga förståelsen. Så länge man bara använder vanliga svenska ord, kan man väl inte på förhand veta när begreppspreciseringar kommer att behövas för förståelsens skull. … Det var förresten du som, när vi först träffades, sade “inte mitt jag [utan] någon annans”. Tänk om jag då hade avkrävt dig en definition …
L: Förlåt mig! Jag vet inte vad som gick åt mig. Jag föll plötsligt in i min gamla advokatroll.
M: Sånt är lätt hänt. Tillbaks till identiteten! Kommer du ihåg om Hedenius försökte sig på någon definition? Han var ju ingen dålig filosof. Man skulle tro att han åtminstone kommenterade identitetsbegreppet på något sätt.
L: Ja, det gjorde han. Men då talade han om identitet mellan vanliga konkreta objekt – han jämförde med en pinne som utsätts för kraftig åverkan och sedan återställs till sitt ursprungliga skick. Man har en “föreställning” om, menade han, att pinnen vid processens början är densamma som efteråt. Djupare än så gick han inte in på vad identitet betydde. Han tycktes förutsätta att identitet mellan pinnar är detsamma som identitet mellan själar.
M: Han verkade tydligen ha gjort det ganska lätt för sig. Vad var han ute efter mån tro? Ville han göra en förutsättningslös utredning?
L: Troligen inte. Han hade, på ett noggrant och seriöst sätt, kritiserat den kristna frälsningsläran. Det var egentligen inte särskilt svårt rent filosofiskt, men det var ändå en viktig insats. Han ville gå vidare och kritisera en rad andra inslag i den kristna tron, bl.a. tron på odödligheten. Det var betydligt svårare – men han verkade inte vilja vidkännas svårigheterna. Det var tydligen viktigare för honom att komma till resultatet att odödlighetstron var falsk än att konfronteras med de verkliga svårigheterna i projektet.
M: Då är hans insatser inte till någon hjälp för oss nu. Vi vill alltså analysera identitets­begreppet – eller snarare en rad olika identitetsbegrepp, som förmodligen är olika för olika kategorier av objekt. Ordet “identisk” har olika betydelse för olika sorts företeelser. Vi måste väl börja nysta genom att pröva vad “identisk” betyder för någon typ av företeelser och se hur vi sen kan komma vidare.
L: Vi får se om vi kommer någ on vart. Utan det kan jag i varje fall inte fälla ett slutgiltigt omdöme om kärnparadoxen.
M: Jag tror vi skulle vinna på att gå ner på en ännu mer grundläggande nivå. Identitets­relationer hör till det som i matematiken kallas ekvivalensrelationer. Det finns en lång rad olika ekvivalensrelationer. En annan typ av ekvivalens kallar vi likhet. Identitet är en starkare ekvivalens än likhet. Om A är identisk med B, så är A lik B, men det omvända gäller inte: A kan vara lik B utan att A och B är identiska. Det finns också såväl identitetsrelationer som likhetsrelationer av olika styrka.
L: Det här kan uppenbarligen föra långt. Men fortsätt! Jag ser ingen väg förbi.
M: Grunden för många teorier eller ämnesområden består i att man definierar någon typ av likhetsrelation. Om vi ger några exempel på det, så får

vi en referensram som kan ge oss fler idéer om hur vi ska fortsätta.
L: Börja du! Sen ska jag också bidra.
M: Här får du först ett exempel från fysiken, från värmeläran: Två kroppar har samma temperatur om de står i termisk jämvikt med varandra. Jag kan ge många fler exempel.
L: På mina områden förekommer också en rad likhetsbegrepp. Man talar om människors lika värde, om jämlikhet, likhet inför lagen o.s.v. Men sådana uttryck används i huvudsak retoriskt – definitioner ser man just inte.
M: Gå nu till identitetsbegreppen! Sådana är uppenbarligen viktiga på det juridiska området.
L: Ja givetvis. Men jag minns inga definitioner av det tekniska slag som i exemplet från värmeläran. Man använder förstås kriterier på identitet. En vanlig fråga i brottmål är vem gärningsmannen är. Man söker alltså gärningsmannens identitet. Själva identitets­begreppet ses inte som problematiskt. Problemen handlar om vad som är tillräckliga bevis för att en åtalad är gärningsmannen.
M: Men det finns situationer då fysiska personers identitet är problematisk, i varje fall ur filosofisk synpunkt. En individ begår ett brott under tillfällig sinnesförvirring, som han säkert inte skulle begå i friskt tillstånd. Är det samma person som begått brottet och som sen står åtalad?
L: Det är inte bara ett filosofiskt problem. Sånt här är verkligen en knäckfråga för lagstiftarna. I det juridiska språket benämns en människa “fysisk person”, vilket kan bottna i att den fysiska kroppen får identifiera personen. Men när det är fråga om ansvaret för handlingar, är kroppen förstås sekundär. Det är inre egenskaper som då blir väsentliga. Och om en kropp då visar sig härbärgera olika personer vid olika tillfällen, så uppstår självfallet svårigheter.
M: Det ser ut som om vi nu kan sätta fingret på svårigheten med jagkärnans identitet. En mänsklig individ uppvisar normalt (åtminstone) tre olika aspekter. Vi kan kalla dem
1) den fysiska kroppen,
2) den handlande personen,
3) den upplevande personen.
Den upplevande personen ligger nära till hands att identifiera med jagkärnan. Jag vet inte om vi utan vidare kan göra det
L: Jag är van att se människan som en helhet. Leder det inte lätt tanken fel att dela upp människan i delar, som om dessa vore fristående från varandra?
M: Fristående är de förstås inte. Därför valde jag ordet aspekter nu i stället för delar. De är inte oberoende av varandra. Hur de hänger ihop är en forskningsfråga – en svår sådan.
L: I de flesta vardagliga sammanhang räcker det att identifiera den fysiska kroppen. I sådana sammanhang antar man stillatigande att de övriga två aspekterna på personen följer kroppens identitet. Ibland leder det förstås fel. Om en kropp hyser två olika handlande personer, så är det vettlöst att straffa den ena för vad den andra har gjort. Det avgörande misstaget ligger dock i själva strafftänkandet.
M: Jag håller med om att man borde överge hela idén om straff. Men låt oss inte gå in på det nu. Då riskerar vi att hamna vi långt ifrån vårt huvudspår.
L: Kanske det. Jag väntar gärna med att tala om det. Men jag måste ändå påpeka att straff inte riktar sig till en handlande person utan till en upplevande, kännande person. Hur dessa personer hänger ihop är en viktig fråga – och svår som sagt.
M: Så länge en kropp innehåller en enda handlande och en enda kännande person har man inga identifikationsproblem. Men hur ska man någonsin kunna veta om kroppen bara hyser en enda – eller om det är samma från tid till tid?
L: Det är lättare med handlande personer än med upplevande. De handlande agerar ju utåt och kan kanske identifieras genom sina yttringar. Men hur identifierar vi de upplevande personerna? Vi kan ju ingenting veta om vi inte får någon information. Den enda som kan veta något om den upplevande är den personen själv.
M: Oj, vad det här var svårt. Jag är rädd att vi inte kommer längre nu.
L: För att förstå vad kärnparadoxen egentligen innebär, måste man komma längre med identifieringsproblemet. Jag medger att paradoxen är tänkvärd, men utan en djupare analys räcker den inte för att få mig att överge monismen, i varje fall inte omedelbart. Men det är inte uteslutet att det här samtalet har startat en process som mynnar ut i att jag lämnar den fysikalistiska monismen. Vi får se.
M: Jag känner att vi måste lära oss mycket mer för att komma vidare. Jag funderar på att fördjupa mig i detta med multipla personligheter. Jag ser också att vi behöver djupare kunskaper om minnesfunktionerna. Bär jagkärnan på minnesfunktioner – det vet vi fortfarande ingenting om. Består jagkärnan vid minneförlust. O.s.v.
L: Vi kommer nog inte längre av egen kraft. Vi behöver fylla på med nytt, friskt blod.
M: Ja, vi måste kontakta både monister och dualister – om vi nu lyckas finna några som verkligen är intresserade av det här – och be dem gjuta in sina själar (haha!) i våra tankegångar.
___________________

L: Ska vi komma vidare, tror jag att vi måste skärskåda både monismen och dualismen närmare i sömmarna. Vad innebär egentligen de båda hypoteserna? Vilka olika slags teorier kan byggas kring dem?
M: När det gäller monismen, känner du till några “teorier” från böckerna jag lämnade över: främst epifenomenalismen, identitetsteorin och emergismen. Är det någon av dem som du tycker verkar särskilt intressant att ta upp?
L: De verkar alla vara desperata försök att övervinna svårigheter, som kanske var större än väntat. Epifenomenalismen är lätt att vederlägga. Betr. identitetsteorin har jag inget att tillägga till Gunnar Svenssons kritik i [3]. Emergismen är intressantare, men jag tvivlar på den också. Dels kan jag inte se hur den kan lösa kvaliaproblemet, dels kan den inte lösa upp kärnparadoxen.
M: Du och jag uppfattar den som monistisk. Popper själv betraktade den som dualistisk.
L: Han hade uppenbarligen dragit gränsen mellan monism och dualism på ett annat sätt än du gjorde. Det du kallar monism borde enligt min mening kallas fysikalism. Emergismen, i Poppers tappning, är en rent fysikalistisk teori. Den räknar inte med några andra fenomen än de som kan uppstå i vår fysiska värld.
M: Är det okej för dig om vi ändå behåller ordet monism för det du tycker borde heta fysikalism? Jag tycker i alla fall att orden monism och dualism tydligt visar på den skiljelinje som är knuten till min fråga: Räcker vår fysikaliska världsbild (monism), eller behövs något därutöver (dualism) för att fenomenet realmedvetande ska bli förståeligt?
L: Ja, det är ok tills vidare. I den terminologin är Poppers emergism klart och entydigt monistisk. Men du får ursäkta om jag ibland säger “fysikalistisk” i stället.
M: Det är bara de monistiska teorierna som i dagsläget är någorlunda väl artikulerade.
L: Visst, det ligger i sakens natur. Varje dualistisk teori måste innehålla element av något – än så länge – helt okänt. Att utforma en sådan teori mer konkret kräver åtskillig skaparförmåga. Resultatet riskerar att bli fria fantasier utan verklighetsförankring.
M: Ja, men så är det i någon mån med alla teorier. All teoribildning kräver fantasi. En teori är en mänsklig konstruktion, inte bara en systematisering av iakttagna fakta, som en del tror.
L: Det håller jag i och för sig med om. Men knytningen till kända fakta får inte vara för lös. En teori som man förväntar att folk inte bara ska rycka på axlarna åt, måste ha åtminstone någon testimplikation. Även om dualismen har starka skäl för sig – jag tänker på kärnparadoxen – riskerar alla hypoteser i dualistisk riktning att få ren ad hoc-karaktär.
M: Jag är ännu inte mogen att formulera en dualistisk teori som kan testas. Det enda jag kan göra just nu är att försöka karakterisera vår (människornas) situation. I morgon vill jag skissera några konkreta modeller, som kan belysa vissa karakteristiska drag i vår situation. De kan i bästa fall ge upphov till goda idéer om hur en trovärdig dualistisk teori skulle kunna se ut.
L: Jag är nyfiken! Men jag håller med om att vi bör vänta till i morgon.
___________________

Den här dagen hade det varit regnigt, så de hade hållit sig inne. De fick en desto längre stund vid brasan. Livén hade haft detta med dödshjälp i bakhuvudet sedan kvällen innan. Nu tog han upp den frågan igen.

L: Hur gör sjukvårdspersonalen när en patient ber och bönar om att få dö. Även om du inte är direkt inblandad, måste du väl ändå veta ganska mycket om det. Den etiska kommittén kan väl inte helt gå förbi sådana frågor.
M: De diskuteras inte så öppet som man kanske kunde tro. Aktiv dödshjälp är ju förbjudet i lag. Detta skapar förfärliga samvetskonflikter. Olika människor löser nog de konflikterna på olika sätt. Men som sagt, folk drar sig för öppna diskussioner.
L: Vilken lagparagraf menar du förbjuder aktiv dödshjälp?
M: Jag vet inte paragrafnumret. Jag vet bara att det är förbjudet. Paragraferna hör till ditt område.
L: Det finns ingen paragraf som förbjuder dödshjälp.
M: Vad säger du … är du fullt allvarlig nu?
L: Ja, det här är ett missförstånd. Vill du att jag berättar hur det ligger till?
M: Ja, gör det!
L: Det är en ganska lång historia. Skulle vi gå närmare in på den saken, missar vi kanske viktiga bitar av det vi kom hit för.
M: Tar det för lång tid, så bryter vi.
L: Ser vi till att koncentrera oss på jagkärnan och medvetandet på dagtid, så går det nog bra. Vi skulle i alla fall inte orka hålla på med det på kvällstid också.
M: Då fortsätter vi med dödshjälpen nu i kväll.
L: Lagen skiljer mellan två typer av dödande, dels det uppsåtliga, dels det som sker av oaktsamhet. Av någon anledning, som jag har haft svårt att få fram bakgrunden till, nämner lagen ingenting om annat uppsåtligt dödande än att någon berövar annan livet. Lagen befattar sig alltså inte med dödshjälp.
M: Nämns alltså dödshjälp inte någonstans i lagen?
L: Nej!
M: Tror du lagstiftaren menade att man berövar en person livet om man ställer upp på en enträgen bön om att få hjälp att dö.
L: Det verkar otroligt. Lagtext brukar vara väl anpassad till gängse språkbruk. Ordet beröva i det här sammanhanget kom in i lagtexten någon gång på 1800-talet, alltså långt innan dödshjälpsproblematiken hade börjat diskuteras.
M: Så du menar alltså att lagstiftaren vid den tidpunkten helt enkelt var omedveten om sådant som dödshjälp?
L: Ja, så måste det ha varit. De former av dödande, som lagen behandlar, innefattar inte dödshjälp. Att beröva någon livet är mord eller dråp – dråp om det är mindre grovt. Att döda någon av oaktsamhet är, i lagens formulering, vållande till annans död. Några andra brottsrubriceringar för dödande finns inte i svensk lag.
M: Är dödshjälp alltså inte ett brott?
L: Nej, inte om gärningen inte kan hänföras till någon av de tre brott jag nu nämnt.
M: Kan du då förklara varför alla tycks tro att lagen förbjuder dödshjälp?
L: Ja – bland annat beror det på att folk inte kan hålla isär begreppen gällande lag och gällande rätt!
M: Är det alltså inte bara två uttryck för samma sak?

Den frågan ledde till att Livén kände sig tvungen att förklara en rad juridiska grund­begrepp för Meding. Att gällande lag och gällande rätt inte var samma sak hade M först svårt att ta till sig, varför L blev tvungen att använda hela sin pedagogiska förmåga för att klargöra sammanhanget. Det tog hela kvällen, och samtalet fortsatte långt över midnatt. När det slutade var båda uttröttade, och de hade då bara hunnit med den allmänna rättslärans elementa. Dödshjälpsfrågan kom de inte mer in på den kvällen. Båda låg länge och grubblade innan de somnade.
___________________

De sov länge utöver morgonen. När de vaknade, var det åter en strålande vacker dag. Samtalet om monismen och dualismen återupptogs redan vid frukosten och fortsatte hela dagen med endast korta avbrott.

L: Jag är verkligen nyfiken på hur du ska kunna komma runt svårigheterna med att skapa en dualistisk teori som inte kan avfärdas som ren spekulation eller önsketänkande.
M: Någon testbar teori kan jag inte åstadkomma – det har jag redan framhållit. En av svårigheterna är att en teori, som är dualistisk i den mening jag föreslagit, troligen förutsätter en värld utanför eller vid sidan om den av oss kända fysiska världen. Det kan vara mycket svårt att avgöra om en sådan värld ens existerar, än svårare att skaffa sig kunskap om dess beskaffenhet.
L: Behöver man förutsätta en hel värld utanför vår?
M: Det förefaller vara det rimligaste. Att tänka sig att ny kunskap skulle kunna infogas i fysiken, med faktorer som skulle lösa upp kärnparadoxen, har jag svårt att föreställa mig. Jag kan förstås ha fel, men jag har inga idéer om vilka de faktorerna skulle vara. Den frågan överlåter jag gärna åt de fysiker som till äventyrs intresserar sig för medvetande­problemet.
L: Jag vet att kosmologerna spekulerar över förekomsten av andra universa än vårt. Men de tänker sig väl knappast att det skulle finnas någon helt annan värld, som har en så stark interaktion med vår egen, att medvetandets ursprung skulle finnas där, trots att vi inte finner några entydiga indicier på att en sådan värld finns.
M: Var inte så säker! Men att diskutera andra världar kan föra väldigt långt. Jag ska bara skissera ett par delsystem av vår egen värld, som själva är världar, och som därigenom belyser vår situation.
L: Hur menar du?
M: Jag måste först förklara två ord, som jag nu har använt: “system” och “värld”.

Meding redogjorde i korthet för systembegreppet. Han talade om att det finns en disci­plin som kallas systemvetenskap, som studerar egenskaper hos system, både slutna system d.v.s. sådana som inte har några interaktioner med andra system, och öppna system d.v.s. sådana som kan interagera med andra system.

M: Begreppet värld inte lika väl preciserat som begreppet system. Ordet “värld” används ju i så många olika sammanhang, t.ex. i samband med religion, sagor och drömmar. En värld kan vara realiserad, liksom vårt eget universum, men det finns också otaliga fanta­sivärldar. Jag ska här använda ordet “värld” som beteckning på ett system som uppfyller följande kriterier:
1. Det är dynamiskt, d.v.s. det finns rörelse/tillståndsändringar i systemet.
2. Det är autonomt, d.v.s. skeendena i systemet kan äga rum utan interaktion med andra system.
3. Det har en tillräckligt komplex och likformig struktur för att kunna härbärgera liv.
När jag i fortsättningen kallar något för en värld, förutsätter jag att dessa tre villkor är uppfyllda.
L: Jag måste ställa några kontrollfrågor för att se om jag har fattat saken rätt. … Vårt universum är uppenbarligen en värld, såsom du nu använder ordet. Men hur är det med vår planet? Är jorden en värld?
M: Nej, inte jorden enbart. Utan energin från solen skulle livet på jorden inte existera. Men själva solsystemet kan uppfattas som en värld. Visserligen påverkar stjärnorna människornas beteenden – annars skulle astronomi inte finnas – men livet på jorden behöver inte de nu detekterbara stjärnorna för sin existens.
L: Hur är det då med en s.k. biotop (en avgränsad del av biosfären, t.ex. på en ö som är orörd av människor).
M: Nej, en naturlig biotop är inte helt isolerad från omvärlden. Men man kan skapa konstgjorda biotoper, t.ex. helt slutna akvarier, som får sin energi från en ljuskälla, men som inte har något utbyte av materia eller information med yttervärlden. Ett sådant system uppfyller mina kriterier på en värld.
L: En annan fråga: Ordet “liv” använder du antagligen i mycket vid mening, eller hur?
M: Ja – begreppet är inte väl avgränsat. Är man öppen för att föreställa sig många olika sorters världar – med egenskaper som vi nu inte ens kan ana oss till – så måste liv kunna innebära många olika slags företeelser. I första hand tänker jag på sådant som liknar organiskt liv: en samling individer som kan utvecklas, reproducera sig, åldras och dö. Men i andra världar kan man tänka sig helt andra företeelser eller existensformer som vi också skulle kalla liv. Än är det för tidigt att låsa sig till någon viss definition av begreppet liv.
L: Kan en sagovärld vara en värld i din mening? … Måste ett system kunna realiseras för att vara en värld – eller räcker det att systemet existerar som fantasiprodukt – som en sagovärld eller en matematisk modell?
M: Det är en svår fråga. Jag vill inte låsa mig på den punkten heller. Egentligen är det nog bara om en värld ska användas för tankeexperiment som man har skäl att kräva att den ska kunna existera i verkligheten. Används den bara som ett pedagogiskt hjälpmedel, behöver man inte ställa ett sådant krav. Allt som fungerar pedagogiskt, och inte leder tanken alldeles fel, borde accepteras.
L: Då tror jag att jag förstår vad du menar. Nu kan du ge exempel på sådana världar som du har i tankarna.
M: Jag ska börja med en värld som säkert inte är möjlig att realisera – som enbart fyller en pedagogisk funktion. Det är inte jag som har uppfunnit den. Den brukar kallas “Plattland”.
L: Jag tror att jag har hört ordet någon gång.
M: Invånarna brukar kallas plattländare. De lever på en plan yta. De kan bara röra sig på denna yta. Deras rumsliga föreställningar är helt låsta till ytan, till två dimensioner. Jämför med oss människor. Vi rör oss i tre dimensioner: längd, bredd och höjd kan vi kalla dem. Plattländarna förfogar över längd och bredd men kan inte röra sig i höjdled. De kan över huvudtaget inte föreställa sig något sådant som höjd.
L: Kan vi uttala oss om deras föreställningsvärld?
M: Jag jämför deras situation med vår. Du kan tänka tredimensionellt. Men kan du föreställa dig fler rumsliga dimensioner än tre?
L: Har det någon mening att överhuvudtaget tala om t.ex. fyra rumsdimensioner?
M: Ja, rent logiskt är det inga svårigheter.
L: Det får logiker och matematiker gärna syssla med. Men jag erkänner att jag inte kan föreställa mig sådant som fyrdimensionella figurer.
M: Ser man det evolutionistiskt, är det naturligt att din föreställningsvärld är begränsad till tre dimensioner. Det skulle knappast ha något överlevnadsvärde för ett djur att kunna föreställa sig fyra rumsdimensioner. Av samma orsak kan plattländarna inte ha utvecklat någon förmåga att föreställa sig tredimensionella figurer.
L: Okej, jag köper idén om plattländarna. Jag tror jag förstår vart du vill komma. Fastän det finns en värld utanför Plattland, men i dess omedelbara närhet, kan plattländarna inte föreställa sig den. På samma sätt kan det finnas världar utanför vår, i vår omedelbara närhet, som vi inte har förmåga att göra oss konkreta föreställningar om.
M: Ja!
L: Men vart leder den tanken egentligen till? Du är ju ute efter är att det kan vara i en sådan värld, utanför vår, som ursprunget till medvetandet kan finnas. Ska Plattland-liknelsen tjäna något till, måste vi väl tänka oss att plattländarna har ett sorts medvetande, och att ursprunget till deras medvetande finns utanför Plattland, t.ex. i vår tredimensionella värld.
M: Man får inte dra för långtgående slutsatser av Plattlandsmetaforen. Den har fyllt sin funktion när den hjälpt oss att förstå, att det mycket väl kan finnas en värld utanför vår, men nära oss.
L: Så egentligen fyller Plattlandsidén ingen annan funktion än att tydliggöra hur begränsad vår föreställningsförmåga är.
M: Det ligger något i det.
L: Men varför skulle en tvådimensionell värld inte kunna realiseras?
M: Två dimensioner räcker inte för att innehålla så komplexa strukturer som levande individer. Tänk bara på nervsystemet. I två dimensioner kan inte två nervbanor korsa varandra utan att ha en gemensam punkt. Bara det argumentet borde räcka – men jag kan ge dussintals andra argument.
L: Nervargumentet räcker för mig. Nu är det dags att du skisserar en värld, som skulle kunna realiseras som en del av vår värld.
M: Jag har sådana idéer, men de är vaga. De skulle kanske ta fastare form om jag fick diskutera dem med dig. … De började växa fram när jag sysslade med modellering och simulering medelst datorer.
L: Sånt har jag hört talas om, men jag känner inte till mycket om det.
M: En modell av ett stycke verklighet kan vara mycket enkel, även om verkligheten själv är komplicerad. Datorn är ett underbart verktyg för att skapa modeller. Men vi är ännu långt ifrån att skapa en hel värld medelst elektronisk teknik.
L: Men du tror att man kommer att kunna det?
M: Ja, jag är alldeles säker på det, men den tekniken kommer inte att finnas än på många generationer.
L: Vad är det för sorts teknik som kommer att behövas?
M: Dagens datorer bygger på halvledarteknik. Komponenterna blir allt mindre och mindre. Så småningom kommer man ner till komponenter på molekyl­nivå. Det fordras skräddarsydda molekyler för ändamålet. Tekniken för att syntetise­ra molekyler med önskade egenskaper är ännu i sin linda. Men jag ser inga väsentliga begränsningar i de framtida möjligheterna i den vägen. Man kommer att kunna skapa (makro)molekyler som är mycket flexibla när det gäller fördelningen av deras elektriska laddningar. Det är ena sidan av den behövliga tekniken. Det är basen för de maskiner jag har i åtanke. Vi kan därför kalla tekniken “molekylärelektronik” – förslagsvis förkortat “moltronik”.
L: Vad är det mer som behövs?
M: Komponenterna kan inte bli mindre än stora molekyler. För att rymma så många komponenter som krävs för att bygga en värld, så rik att den blir intressant, måste maskinen ha mått som vida överstiger de allra största datorer som finns idag. En så stor maskin, som vi behöver, kan inte byggas på jorden. Den skulle bli alltför tung.
L: Då kan den väl byggas som en satellit.
M: Ja, det är en möjlig lösning. Men det blir dyrt att frakta upp material till en så stor satellit. Dessutom kommer en så stor satellit att påverka livet på jorden på ett sätt som är svårt att överblicka.
L: Kan den inte byggas på månen då – med material som redan finns på månen.
M: Det skulle kanske gå. I månen skulle den kunna byggas på djupet, eftersom månen inte är glödande inuti. Men den kanske blir för tung även på månen. En av Mars månar vore kanske att föredra, trots avståndet. Då skulle tyngden inte bli något problem. I varje fall menar jag att det medelst moltronik kommer att bli möjligt att bygga en maskin, som kan rymma en tillräckligt rik värld. Ett sådant projekt kommer kanske aldrig att realiseras därför att det blir orimligt dyrt. Men eftersom det är möjligt, är det också meningsfullt att resonera om.
L: Du säger “maskin” nu, inte “dator”. Vad bör man egentligen kalla en sådan maskin som du har i åtanke.
M: Den är mycket mer än bara en dator. De livsprocesser, som ska kunna äga rum i den, är varken mer eller mindre av databehandling än de livsprocesser som äger rum i jordens växter och djur. Men om vi ska kunna observera det som händer inne i maskinen, måste den kunna registrera det som sker, behandla den erhållna informationen och presentera den på ett sätt som är anpassat till människan. Vi måste kunna följa det som sker i maskinen och tolka det utifrån våra referensramar. Maskinen rymmer alltså en värld och är samtidigt en gigantisk dator. … Maskinens datordel är bara ett hjälp­medel för att vi ska kunna följa det som händer i maskinens värld. Eftersom den världen är baserad på molekylärelektronik, kan vi kalla den “molmonden”. Är det ett bra namn?
L: Tja, varför inte? Ordet kan syfta såväl på själva maskinen som på den värld som finns i den. Men varför inte förkorta ordet ytterligare, som man ofta gör när man skapar nya ord. Duger inte “molm” lika bra som “molmond”?
M: Jo! Det blir ännu bättre.
L: Men alltsammans är science fiction. Du och jag kommer aldrig att få uppleva molmen, kanske aldrig några av våra efterkommande heller.
M: Det är inte mycket att göra åt. Den teknik, som inte finns men kan anas i en framtid, kan inte bli mycket mer än science fiction för oss. Men det är väl bättre än ingenting. God science fiction är förenlig med naturlagarna och skulle därför kunna realiseras i en framtid – om man kan och vill satsa tillräckligt med resurser. I bästa fall kan den användas för tanke­experiment – eller i varje fall som underlag för intressanta scenarier.
L: Kan du skissa ett sådant scenario för mig?
M: I mina egna tankar har jag skissat många sådana redan. Men att berätta om dem för dig är en ny utmaning. Jag är inte någon särskilt god berättare. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra.
L: Vi kan leka att du förflyttar dig något tusental år framåt i tiden, då molmen har blivit verklighet. Du har observerat det som hänt i molmen sedan den startades, och du berättar det för mig.
M: Vi kan ju alltid försöka.
___________________

M förflyttar sig i tankarna hundratals, ja kanske tusentals år framåt i tiden, då människan har tekniska och ekonomiska resurser att bygga molmen.

M: Basen för molmens funktion är de molekylära komponenter som jag nyss nämnde. Därutöver finns andra molekylära komponenter, som är till för kommunikation, dels intern kommunikation inom molmen, dels för att göra det möjligt för människorna att observera det som sker i molmen.
L: Kan människorna påverka skeendena i molmen eller kan de enbart observera dem?
M: Grundtanken är att molmen ska vara autonom. Möjligheterna för oss att intervenera i molmens skeenden, när de väl satts igång, ska därför vara mycket begränsade. De bör normalt inskränka sig till att reglera hastigheten på skeendena och att stoppa dem.
L: Hur sker den regleringen?
M: Molmens processer hålls igång genom energi som tillförs utifrån till varje enskild komponent. Snabbare energiflöde ger snabbare processer. … Innan molmen sätts igång befinner sig alla komponenterna i lägsta energitillståndet. Igångsättningen sker genom att komponenterna laddas med energi – olika mycket till olika komponenter – ty processerna består av energiutbyte mellan komponenterna.
M: Efter igångsättningen startar processer, som för oss verkar slumpmässiga, men som ytterst beror på den initiala energifördelningen. Komponenterna samverkar till att bilda olika slags strukturer. Förvånansvärt snabbt bildas strukturer som förmår reproducera sig själva – alltså en sorts liv. Såväl individer som arter konkurrerar om den tillgängliga energin. Om all reproduktion gav exakt samma slags individer som de föregående, skulle ingen utveckling ske. Men komponenterna erbjuder slumpmässiga variationer i viss utsträckning. Det ger ett slags mutationer. Konkurrensen om energin leder till ett naturligt urval. Precis som i vår biologiska värld uppstår arter med olika komplexitet och olika förmåga att utnyttja de omgivande energikällorna. Arterna stjäl energi och struktur från varandra och bildar därigenom näringskedjor.
L: Hur går reproduktionen till?
M: Inom varje art sker reproduktionen genom att individer avknoppas från andra individer, oftast efter någon typ av kopulation. Avknoppade individer genomgår en individuell tillväxt och utveckling, som når en kulmen, varefter individen degenererar och dör om den inte dessförinnan hinner dödas av andra.
L: Hur sker sådant dödande?
M: Livsprocesserna förutsätter att individerna införlivar komponenter med energi. Dessa rövas i viss utsträckning från andra individer, vilket kan leda till deras död.
L: Händer det att en hel art dör ut?
M: Javisst – precis som på jorden. En art utvecklas och breder ut sig, om den anpassar sig väl till sin miljö. När miljön förändras kan den dö ut. Men i allmänhet råder någorlunda jämvikt mellan arterna – precis som på jorden.
L: Det intressantaste för oss är förstås arternas mentala utveckling.
M: Ja – och konkurrensförhållandena i molmen gör att intelligens utvecklas snabbt. Det tog bara några årtionden – i realtid – för utvecklingen att få fram en art, som visade tecken på att reflektera över sin egen situation. Den arten ser ut att ha nått betydligt högre intelligens än andra arter i molmen. Den har ingen som helst likhet med människan – molmens värld är väsensskild från vår – men i molmens ekosystem får de en roll som påminner om människans roll på jorden. Jag kallar dem molmare.
L: Kan man följa deras inbördes kommunikation?
M: Nej, man har bara deras yttre beteenden att gå efter. Att de kommunicerar med varandra är tydligt, men innehållet i deras kommunikation har vi inte kunnat klarlägga – med ett enda undantag: vissa sorters signaler, som tycks vara genomgående hos alla arter som nått en viss utvecklingsnivå. De ges i samband med att en individ skadas på något sätt eller då dess nedbrytning har satt igång. Man kan tolka dem som uttryck för smärta eller annat starkt obehag. Av alla signaler från individer i molmen är dessa de som varit lättast att identifiera.
L: Förefaller molmarna ha medvetande, i likhet med människorna?
M: Det går inte att avgöra. Formalmedvetande har de uppenbarligen, men det är omöjligt att avgöra om de har någon form av realmedvetande. De skulle kunna vara som Omar allihop.
L: Hur väl kan man registrera de processer som äger rum i molmarnas “hjärnor”?
M: Vi kan gott kalla deras informationsbearbetningsorgan hjärnor. I princip kan vi observera det som händer i dessa. Vi kan i princip registrera allt som sker i molmen, men molmens konstruktion medför hårda restriktioner på detaljeringsgraden. Bl.a. det gör att vi har svårt att tolka mycket som sker i molmen.
L: Kan man tänka sig att koppla ihop en molmares hjärna med en människas och på det sättet låta en människa uppleva molmarens mentala liv inifrån?
M: Det skulle vara ett sätt att få fram mer detaljerad information. Men att överföra den till en mänsklig hjärna, så att den på ett meningsfullt sätt kan upplevas av en människa, kräver en betydligt mer avancerad teknik än för själva byggandet av molmen.
L: Vad slags teknik krävs?
M: Du känner säkert till företeelsen “virtuell verklighet”. Medelst datorteknik ger man signaler till en människas sinnen så att hon upplever märkliga saker, som aldrig skulle kunna inträffa i den “verkliga verkligheten”. I förstone kunde man tänka sig att transformera informationen från molmarens hjärna så att den kan tas emot av våra sinnen. Men det räcker inte. Ska en människa kunna uppleva tillvaron i molmarens perspektiv måste man åstadkomma en direktkontakt mellan molmarens och människans hjärnor – inte omvägen via sinnesorganen. Någon sådan direkt access till våra hjärnor har vi inte. Den förbindelsen måste i så fall skapas på konstgjord väg.
L: Kommer sådant någonsin att bli möjligt?
M: Skräddarsydda molekyler är bara ett litet steg på vägen. Det gäller att skapa konstgjorda nervbanor och koppla till olika delar av en mänsklig hjärna. Proceduren skulle vara oerhört komplicerad. Jag vill inte ens försöka att ytligt skissera hur det skulle gå till.
L: Men du menar ändå att det en gång skulle kunna bli verklighet?
M: Kanske, kanske inte. Men låt oss ändå låtsas att vi har nått dit. En försöksperson – vi kallar henne Moa – ställer frivilligt upp på ett experiment med konstgjorda nervbanor som kan ge direktkontakt med hjärnan hos en molmare.
L: Sådana försök kan nog vara intressanta i sig. Men på vilket sätt skulle de kunna belysa människornas situation i den värld där vi nu faktiskt lever. Det var väl det som var meningen.
M: Jag menar att vi kan skapa en försökssituation som belyser våra villkor som människor. Meningen är att Moa ska fås att glömma sitt liv som Moa. Sådan glömska kan man åstadkomma, genom hypnos. Det kallas amnesi. Moa ska befinna sig i ett hypnotiskt tillstånd under hela försöket. Hon ska vara vid medvetande, men under total amnesi. Hon ska kopplas till en molmare, som vi nu ger namnet Molin, och vars hjärna ännu inte är fullt utvecklad. Moas medvetande fokuseras på det som sker i hjärnan på Molin, så till den grad att hon uppfattar det som att hon är Molin.
L: Hon ska alltså genomleva ett helt liv som molmare. Hur länge kan det bli i realtid? Skulle det ta för lång tid lär ingen frivilligt ställa upp.
M: Processerna i molmen är betydligt snabbare än i vår värld. En molmares liv behöver därför, i realtid, inte vara mer än, säg, ett år.
L: Det skulle betyda att de mentala processerna i en molmare är tiotals gånger så snabba som i en normal människa. Vore det möjligt för en människas hjärna att hänga med i en så snabb process? Moa är ju trots allt en vanlig människa, även under försöket.
M: Ja, jag menar att det är möjligt. I vissa medvetandetillstånd är våra mentala processer betydligt snabbare än vid normal vakenhet. Vi har alla erfarenhet av att under få minuter genomleva en dröm som känns som om den pågått i timtal. Än snabbare kan de mentala processerna vara i situationer då döden tycks nära förestående. Många har vittnat om att hela livet kan passera i revy under loppet av några sekunder. Utnyttjas försökspersoner­nas hjärnor effektivt, så kommer de att kunna hänga med i molmarnas mentala skeenden.
L: Du har tydligen funderat mycket över det här. Du har kanske konkreta föreställningar om vad Moa skulle uppleva under ett sådant försök. Vill du förmedla det till mig i ett rollspel? Du spelar rollen av Moa, sådan hon är strax efter försöket, och jag får intervjua dig i den rollen.
M: Spännande! Men det är en svår roll. Jag vet inte om jag klarar den. Jag känner inte för det redan idag. Efter frukosten i morgon kan vi försöka. Då kan jag ta natten till att förbereda mig mentalt.
L: Men redan nu kan jag väl få göra en förberedande intervju av Moa – innan hon har genomgått försöket.
M: Kör för det! Vi kan i varje fall börja nu, så får vi se hur länge vi håller på med det. Från och med nu, tills intervjun avbryts, är jag alltså Moa.
___________________

Livén: Du har ställt upp på ett försök, där du är pionjär. Ingen har ännu varit med om något liknande. Försöket är inte riskfritt, och du är väl medveten om att det kan medföra plågor. Det var inte lätt att få fram försökspersoner. De flesta backade ur när de fick klart för sig vad försöket kunde innebära. Vad var det som fick dig att ställa upp, och varför backade du inte ur som de flesta andra?
Moa: Det är min livssituation som gör att jag vill delta i det här försöket.
L: Är du villig att berätta om den?
M: Ja, försöksledningen känner väl till min situation, och jag har inget att förlora på att den blir mera känd. … Vi var en ganska genomsnittlig familj, min hustru Evy, min man Sebastian (Stian) och jag. Evy och jag hade fött varsin dotter. Vi hade diskuterat om någon av oss skulle föda en son. Eftersom Evy tydligen hade lättare för att föda, bestämde vi att Stian skulle göra henne med en son. Vi var lyckliga, som de flesta familjer i vår tid. Men så hände olyckan.
L: Jag läste om den. Tågolyckor förekommer ju nästan aldrig numera, så den blev mycket omtalad.
M: Alla i familjen omkom, utom jag. Jag blev svårt skadad, men var – fysiskt – någorlunda återställd efter ett halvår. … Det tog längre tid innan sorgen över mina förlorade kära hade avklingat tillräckligt för att jag skulle stå ut att med leva utan droger – sådana droger som normalt bara är tillåtna i terminalvården. Samtidigt med att sorgen långsamt förbleknade, tilltog min längtan efter en ny dotter. Den växte till besatthet. Det kunde ta tid att etablera en ny familj, eller att gifta in mig i en redan etablerad. Jag hade hunnit bli trettiosex och ville inte vänta med att skaffa barn igen. Därför gästade jag familjer, där jag bedömde att mannen skulle passa som far till mitt nästa barn. Men inte förrän jag hade fyllt trettionio blev jag gravid igen.
L: Hur gick det?
M: Graviditeten fullföljdes. Men förlossningen var svår, och barnet överlevde inte.
L: Varför gjorde man inte kejsarsnitt?
M: Jag blev rekommenderad det, men indikationerna var inte särskilt starka – och löjligt nog önskade jag föda vaginalt. … Detta visade sig vara min sista chans att få barn. Sen upphörde mina ägglossningar.
L: Men det finns ju många andra sätt – kloning till exempel.
M: De har försökt hjälpa mig, men det har bara blivit missfall. … Livet känns tomt och meningslöst. Jag funderade på terapi, droger och mycket annat. Men så läste jag annonsen om försökspersoner till molmen. Det lockade mig. Det kändes som om ett helt nytt liv fanns inom räckhåll.
L: Men vad säger att det skulle bli bättre?
M: Ingenting! Det skulle kunna bli förfärligt. Antingen kommer det att bjuda på givande upplevelser, eller så blir det enbart en plåga. Det är en chansning. Men skulle hela den existensen bli en enda plåga, så kommer jag kanske att ha fått nya perspektiv på tillvaron, som gör det lättare att fortsätta livet som Moa när mitt gästspel i molmen väl är över.
L: Jag kan tro att det är försökspersoner med den grundsynen, som försöksledningen är ute efter.
___________________

Vädret hade blivit allt sämre under dagen. På eftermiddagen var det inte lockande att ge sig ut på sjön. Deras kvällssamtal började därför tidigare än förut. Det passade Meding – han var verkligen nyfiken på Livéns fortsatta redogörelse för rättsläget när det gällde dödshjälp.

M: Jag har haft en ganska naiv uppfattning om lagens tillämpning. Att gällande rätt kunde vara något annat än gällande lag föresvävade mig aldrig. Men du har fått mig att inse att lag kan tolkas på många olika sätt och att det är långt ifrån givet hur lagtolkning ska gå till.
L: Tolkningsförfarandena är olika i olika länder. I många länder tolkas lagen mer strikt efter bokstaven än i Sverige. Här låter man förarbetena vara vägledande så snart tolkningsproblem uppstår. Men det finns också många andra faktorer att ta hänsyn till.
M: Som vad då?
L: Enligt domarreglerna ska en domstol ta hänsyn till vad lagstiftaren egentligen ville, inte bara till vad som bokstavligen står i lagen. Det öppnar för gissningar och politiska överväganden – något som man helst talar tyst om.
M: Om vi nu håller oss till dödshjälpen. Såvitt jag förstår var det i målet mot Berit Hedeby som gällande rätt i dödshjäpsfrågan mejslades ut.
L: Ja, men sättet att göra det var inte särskilt hedersamt för domstolarna.
M: Berätta!
L: Du är tydligen ganska väl förtrogen med själva händelseförloppet.
M: Ja, jag följde målet noga när det pågick. Redan i tingsrätten blev det fullt klarlagt vad Hedeby hade gjort. Jag drar i korthet det jag minns, så kan du rätta mig om jag har missuppfattat något: Hedeby hade gjort sig känd som förespråkare för rätt till aktiv dödshjälp. Därför tog Sven Erik Handberg kontakt med henne. Han var helt invalidiserad av MS och hade nästan ingen rörelseförmåga kvar. Hans situation skapade svår ångest och han önskade sluta så fort som möjligt. Men ingen på sjukhuset kunde/ville/vågade hjälpa honom. Därför tog han chansen att Berit skulle hjälpa honom. Hon ställde upp – hjälpte honom att svälja ett stort antal sömntabletter och gav honom en spruta insulin.
L: Ja! Det kunde inte klarläggas om Handberg dött enbart av sömnmedlet eller enbart av insulinet eller av kombinationen av dessa medel. Men domstolarna ansåg att det inte var väsentligt.
M: Hon blev fälld och dömd till fängelse för dråp. Men jag blev aldrig klok på hur domstolarna resonerade.
L: Det var uppenbarligen ett svårt dilemma för domstolarna. Tingsrätten och hovrätten trasslade sig ur dilemmat på helt olika sätt. Tingsrätten verkade förstå att Hedeby hade utövat ren barmhärtighet mot en lidande medmänniska. Rätten gjorde klart att den insåg att Handberg behövde hjälp. Den skrev att den inte kunde uttala sig om hur Hedeby skulle ha gjort för att hjälpa honom, men i varje fall fick hon inte göra på det sätt hon gjorde. Hon fälldes för dråp – inte därför att hon hjälpt Handberg, utan därför att hon hade gjort det på ett otillåtet sätt. Vad som var felet i hennes sätt framgick inte och – som sagt – inte heller hur hon borde ha gjort i stället.
M: Var det inte fegt av tingsrätten att uttrycka sig på det sättet?
L: Jo, det kan man tycka. Man hade väl önskat en ordentlig analys av lagens formulering och av eventuella förarbeten. Men jag förstår domstolens svårigheter. Det var ett utomordentligt känsligt mål. Minsta oförsiktighet i rättens formuleringar hade kunnat få oanade konsekvenser.
M: Hovrätten hade förstås precis samma svårighet.
L: Ja, och hovrättens sätt att komma ifrån sin svårighet var enligt min uppfattning fegare än tingsrättens.
M: Vad gjorde hovrätten?
L: Det är lätt att beskriva hovrättens dilemma. I princip skulle hovrätten själv ha kunnat klargöra dilemmat – och borde ha gjort det enligt min mening – men det hör inte till domstolarnas vanor att tydliggöra sina svårigheter. De handlar som om de trodde att en sådan öppenhet skulle skada rättsväsendet.
M: Jag förstår ännu inte dilemmat. Omständigheterna i målet var ju klarlagda, och rätten hade bara att följa lagen.
L: Om hovrätten strikt hade tillämpat lagen, så hade Hedeby frikänts. Som jag redan sagt, så finns i lagen inget förbud mot dödshjälp. De former av (uppsåtligt) dödande, som är belagt med straff, är mord och dråp, som båda innebär att någon berövar annan livet. Det vore groteskt att säga att Hedeby berövade Handberg livet. Allra minst Handberg själv skulle ha beskrivit Hedebys gärning på det sättet.
M: Då borde hovrätten alltså ha frikänt Hedeby.
L: Här ser man att hovrättens problem inte var rättsligt, utan politiskt. Vad skulle ha hänt om hovrätten hade frikänt Hedeby (och HD hade gått på samma linje)? Det kunde ha lett till en våg av dödshjälpsfall, några lika uppenbart rimliga som för Handberg, andra mer tvivelaktiga. Vi skulle hamna i ett ohållbart läge, där dödshjälp många gånger skulle missbrukas.
M: Det vore i så fall följden av att dödshjälp inte är reglerad i lag. Domstolarna hade kunnat ge tydliga signaler till lagstiftaren om att en reglering av dödshjälp är nödvändig.
L: Svenska domstolar är rädda för att ge pekpinnar till lagstiftarna. Också det kan man kalla feghet, men traditionen har blivit sådan. Dessutom vet man inte vad som hade kunnat hända i mellantiden, d.v.s. innan dödshjälpen hunnit bli reglerad i lag.
M: Vad kommer det sig f.ö. att dödshjälp inte finns omnämnd i den svenska brottsbalken?
L: Det har flera orsaker. Frågan är kontroversiell. Det skulle ta lång tid att nå politisk enighet i frågan. Vidare är dödshjälp en sentida företeelse, som aktualiserats av läkekonstens utveckling. Då lagens nuvarande begrepp om mord, dråp etc. växte fram, talade man inte om dödshjälp. … Antagligen såg hovrätten som sin uppgift att försöka rekonstruera hur rättspraxis hade blivit om lagstiftaren hade haft dödshjälp i åtanke. Men det kunde rätten inte skriva ut i klartext. Det gällde alltså för domstolen att i realiteten agera lagstiftare, men uttrycka sig som om den tillämpade en redan etablerad tolkning av gällande lag.
M: I stället borde väl hovrätten ha diskuterat olika tolkningsmöjligheter och förklarat varför den valde den tolkning den valde.
L: Ja, men så gör inte domstolarna. De gör sitt bästa för att dölja att de själva väljer mellan tolkningar. I stället vill de skapa intrycket att de inte har haft några valmöjligheter. På det sättet tycker de sig bäst förebygga kritik.
M: Men det fanns ju inget utrymme för en tolkning av lagen som gjorde Hedebys handlingssätt brottsligt.
L: Du har så rätt. Hovrätten skrev att det enligt gällande är rätt ett brott att beröva annan livet, även om det sker med dennes medgivande. Det påståendet blev aldrig föremål för vare sig massmediernas eller rättsvetarnas analyser. Det är tvivelaktigt av en rad olika skäl:
1. Om gällande rätt var som hovrätten påstod, så måste den någon gång ha tillkommit genom tolkning av gällande lag.
2. Hovrätten angav inte någon rättskälla där denna tolkning framkom.
3. Om formuleringen verkligen är en tolkning, så är det en ovanligt extensiv tolkning. Den inte bara tänjer språket utan frångår helt gängse språkbruk. (En tolkning (av brotts­balken) sägs vara extensiv om den leder till att fler handlingar är brottsliga än vad en omsorgsfull lagtolkning leder till.)
4. En domstol får inte tolka brottsbalken extensivt om inte synnerliga skäl föreligger. Men hovrätten angav inte några skäl för extensiv lagtolkning.
5. Hovrätten försökte dölja att den själv gjort denna extensiva tolkning genom att antyda att den angivna formuleringen redan var gällande rätt.
6. Dessutom vore det ett understatement om man sade att Hedeby fått Handbergs medgivande. Han hade vädjat och bönfallit henne.
M: Ska rättskipning verkligen få gå till på det sättet?
L: Sättet att skipa rätt bestäms av doktrinen, inte av lagen. Och det är domstolarna själva som utformar doktrinen. Lagen ger domstolarna ett stort mått av frihet när det gäller att skapa doktrin. Det enda som egentligen begränsar domstolarnas handlingsfrihet är traditionen. En domstol kan inte plötsligt gå emot doktrinen, även om det skulle vara tillåtet enligt lag.
M: HD meddelade prövningstillstånd i detta mål. Det skulle HD inte ha fått göra om hovrätten hade dömt enligt en tidigare etablerad praxis, och HD inte fann skäl att ändra denna praxis.
L: Riktigt! HD anslöt sig helt till hovrättens linje, vilket tyder på att HD insåg att “gällande rätt” rörande dödshjälp inte fanns förut, utan i själva verkat skapades i Hedebymålet.

Meding sade ingenting på en lång stund. När han till sist fick ur sig något, var det bara: Jag förstår verkligen att du önskar genomgripande förändringar av själva rättssystemet.
___________________

Både Livén och Meding sov dåligt den natten. L låg vaken och grubblade på hur rättssystemet hade kunnat urarta till något så farsartat. M försökte leva sig in i Moas situation som Molin. Han sov i korta omgångar, drömde och vaknade; minst tio gånger tyckte han själv. Han kände sig inte utvilad på morgonen, men var ändå redo att låta sig intervjuas som den Moa, som nyss genomlevt ett helt liv som molmaren Molin.

När intervjun börjar, har Moa inte haft mer än ett par dygn på sig att hämta sig från det hon mot slutet upplevde i molmen. Hon är fortfarande uppskakad.
L: Är du redo att prata om dina intryck nu.
M: De kommer att ta lång tid att smälta. Det hände så mycket. Egentligen borde jag inte säga något förrän jag fått mer distans till det hela.
L: Men nu är minnena färska. Senare har du hunnit glömma åtskilligt.
M: Fråga då, så får vi se vad jag kan svara på.
L: Börja med att prata fritt ur hjärtat, så hakar jag på med frågor sen.
M: Jag är fortfarande omskakad av dödsprocessen. Den var vidrig. Värre än något jag upplevt i mitt liv som Moa. Ohyggligt smärtsam! Men minnet har redan börjat avklinga, som det brukar vara med smärtor.
L: För oss yttre iakttagare verkade det som om du upplevde åtskilligt positivt också.
M: O, ja! Molmens värld är helt olik vår. Ändå finns det en del gemensamma drag. Molmaren är en självständig individ med både känslor och intellekt. Molmarna har mestadels goda relationer till varandra. Något som liknar våra krig förekommer inte. Det finns hot – från andra arter. Arterna är i en ständig kamp. Men dessa hot hänger inte särskilt tungt över molmarens liv. Molmarna är vanligen i överläge gentemot andra arter.
L: Säg något om det positiva i molmarens liv!
M: Det är mycket. Molmen är visserligen inte en lika rik värld som vår, men när man är i den, känns den inte fattig. Den bjuder på åtskillig glädje. Molmarna är kärleksfulla mot varandra. De ägnar en stor del av sin tid åt närhetsrelationer, som ett slags kopulationer – eller ska vi hellre säga konjugationer. Då utväxlar de information, inte minst genetiskt material. Det var mycket behagligt. Jag längtar faktiskt tillbaks till det.
L: Utifrån sett kunde man inte identifiera olika kön. Fanns det överhuvudtaget hanar och honor?
M: Nej, ur den synpunkten fanns det bara en sort. Alla kunde knoppa av sig. De flesta gjorde det ett par gånger under ett liv. Det skedde under stort välbefinnande. Under en sådan period brukade inga konjugationer förekomma.
L: Jag får alltså intrycket att molmarna överlag lever ett behagligt liv.
M: Ja, allt skulle vara frid och fröjd om inte döendets våndor fördystrade deras tillvaro. Den döende visar tydligt att han plågas. Kunde man få bort dödsprocessens plågor, så skulle stämningen i molmarens liv vara en helt annan – alltigenom positiv, påstår jag. Men det finns ingenting att göra. Fruktan för döendet är alltid närvarande. Detta är ett stort gissel.
L: Försöker de inte göra något åt saken?
M: Jo, men de står maktlösa. De försöker böner och besvärjelser, men inget hjälper.
L: Det du säger tyder på att det finns religiösa inslag i molmarnas liv.
M: Ja, många molmare tror på en gud – eller flera. Löjligt nog tror de vanligen att gudarna liknar dem själva. Det finns också monoteister, som tror på en mer abstrakt gudom.
L: Finns det ateism också?
M: Ja, i varje fall menar en del att det är meningslöst att spekulera över gudar eller över livets mening. Man kan ändå inte få fram någon kunskap om sådant, menar de.
L: Vad tror du skulle hända om vi människor – vi som skapat molmen – skulle försöka upplysa dem om bakgrunden till molmens existens.
M: Jag förstår inte riktigt hur det skulle gå till. Människorna kan ju inte kommunicera med molmarna. De kan inte påverka några händelseförlopp i molmen – annat än att stoppa hela molmen.
L: Anta att du, i livet som Molin, hade haft minnen från ditt liv som Moa. Skulle du i så fall ha kunnat upplysa de andra molmarna om bakgrunden till molmens existens?
M: Jag har svårt att föreställa mig den situationen. Hade jag inte haft amnesi under mitt gästspel i molmen, så skulle allt ha upplevts annorlunda. Men svaret är nog nej. Vi kan ju inte utifrån påverka det som sker i molmen. Inte ens mina konstgjorda nervbanor hade kunnat öva sådan påverkan.
L: Hade du ingen vilja, som styrde det du gjorde som Molin?
M: Jag kände det som om jag hade en vilja, precis som man känner det i människornas värld. Men den viljan kan inte ha kommit från mig som Moa utan enbart inifrån molmen.
Så måste det vara, eftersom det inte går att utifrån påverka det som händer i molmen.
L: Du var alltså helt maktlös – helt utlämnad åt skeendena i molmen. Men om jag har förstått dig rätt, upplevde du det som om du fattade egna beslut.
M: Besluten kom från Molin, inte från Moa. Men eftersom jag kände det som om jag var Molin, trodde jag att det var jag som fattade besluten. … Konstigt egentligen. Jag var Molin. Moa fanns inte för mig. Ändå var det Moas medvetande jag hade med mig.
L: Molmarna kommunicerar med varandra – utbyter tankar. Vore det fel att säga att de talar med varandra?
M: Inte helt fel. Men deras kommunikation har ingen likhet med vad vi menar med tal. Jag minns inte ens hur det gick till. Rent innehållsmässigt minns jag nog en del. Jag minns begrepp och intentioner … men uttryckssätten är så främmande för vår värld att jag i Moas gestalt inte minns dem.
L: Talade ni om livet, om existentiella frågor, livets mening, vad som kunde ligga bakom?
M: Ja, åtskilligt. Men sådana problem var lika långt ifrån att lösas för molmarna som för människorna.
L: Så du menar att den existentiella situationen för molmarna var snarlik den för människorna.
M: Ja, jag ser inga avgörande skillnader. Molmarna utforskar sin värld, precis som vi människor utforskar vår. Men det finns en gräns för hur djupt man kan komma ner i de underliggande strukturerna. Som Moa känner jag väl till molekylärelektroniken som molmen bygger på. Men molmarna själva har inte kommit till insikt om de mekanismer­na, och lär nog aldrig komma därhän.
L: Pratade molmarna om jaget och medvetandet?
M: Ja! De frågorna var lika svåra för dem som för oss.
L: Du hade ju med dig Moas medvetande (fastän du inte visste att det var Moas). Ingen av de andra molmarna hade något liknande. Hade du på känn att du därigenom skilde dig från de andra?
M: Nej, jag trodde att de andra var ungefär som jag.
L: Tror du nu att andra molmar har något medvetande?
M: Ingen aning egentligen. Men var skulle deras medvetanden i så fall härröra från? Om alla hade ett medvetande, skulle Molin också ha haft det. Men jag hade ingen känsla av att Molin hade något annat medvetande än det jag förde med mig.
…
L: Vilken betydelse tror du att upplevelserna i molmen kommer att få för ditt fortsatta liv som Moa?
M: En enorm betydelse. Livet ter sig helt annorlunda nu än före. Att leva i molmen kan jämföras med att leva i en annan inkarnation. Jag har aldrig funderat särskilt över inkarnationslärorna. Jag har sett dem som exempel på alla konstiga läror som människor fört fram. Men nu ser jag dem på ett helt annat sätt. Våra jordeliv ter sig som korta avsnitt av ett annat och mycket större liv. Det känns så, fastän jag just nu bara har kunskap om två liv: som Moa och som Molin. Mina närmaste i jordelivet, de som jag miste, de finns nog någonstans. Jag saknar dem, men den djupa sorgen är borta. Jag tror att min livsglädje håller på att återvända. … Men jag störs av tanken på molmarnas kvalfulla död. Jag knoppade av mig två gånger, fick barn kan man väl säga. De fick själva barn. Alla går de mot samma ohyggliga död.
L: Men vi vet inte ens om molmarna har något realmedvetande – om de är i stånd att plågas. Du – i egenskap av Molin – kanske är den enda molmare som har kunnat plågas, eller alls uppleva något.
M: Visste jag att det var så, skulle det vara en tröst – men samtidigt ge en ny känsla av tomhet. Att tänka sig att alla dessa underbara molmare, som jag höll av, skulle vara som Omar – sakna jagkärna, sakna själ. Kosmisk tomhet!
___________________

Livén och Meding återvände till nuet. Båda hade levt sig grundligt in i Moas situation. Nu närmade sig slutet av semesterveckan. De kunde fortsätta en eller högst två dagar till innan de var tvungna att bryta upp.

M: Jag har egentligen inget mer att komma med nu. Att vi kommit så långt som vi gjort, kan jag tacka dig för. Du har varit en inspirerande diskussionspartner.
L: Jag önskar att vi på något sätt följer upp och sammanfattar det vi har talat om. Har vårt samtal skänkt oss nya insikter, eller har det bara varit tankelekar och spekulationer i det blå?
M: Det var du som uppsökte mig. Nu lämnar jag bollen till dig igen. Vad har du fått ut?
L: Som jag redan har sagt – intrycken måste få mogna.
M: Vi kan träffas då och då efter den här veckan. Men vi får kanske aldrig mer något tillfälle att tala med varandra så här koncentrerat och ostört. Därför bör vi ta vara på de återstående dagarna.
…
L: Mitt ursprungliga ärende – det jag sökte dig för – har nästan sjunkit undan. Det känns inte viktigt längre. Du har fått mig att tänka i helt andra banor.
M: Vad är det som har ändrats?
L: När jag uppsökte dig var jag en ganska vanlig – naiv om man så får säga – fysikalist. För mig var det självklart – höjt över all diskussion – att livet börjar med konceptionen och slutar med döden, och att medvetandet är en yttring av hjärnans funktioner. … Dina resonemang väckte tvivel på att hjärnan själv är i stånd att producera sådant som real­medvetande. Molmexemplet vidgade perspektivet. Vart allt det här kommer att leda, är det ännu för tidigt att uttala sig om.
M: Vilka frågor tycker du nu är viktigast att ta upp?
L: Först vill jag att du säger något om hur våra samtal har påverkat din egen syn på kärnparadoxen. Du bad mig kritisera dina resonemang, och jag påpekade i alla fall några svårigheter. Du har haft ett par dagar på dig att bearbeta detta mentalt. Jag vill veta hur du ser på saken nu. … Sen önskar jag att vi tar molmen till utgångspunkt för att säga något om vår egen existentiella situation.
___________________

L: Anser du att kärnparadoxen klart och entydigt falsifierar monismen?
M: Så skulle jag aldrig uttrycka mig. Jag har inte haft högre ambition än att genomföra dessa tankeexperiment och se vart de leder. De ledde fram till kärnparadoxen. Än så länge bedömer jag att det behövs en dualistisk hypotes för att lösa upp den. Kan någon lägga fram en monistisk teori, som verkar kunna lösa upp den, så får jag ta saken under omprövning. … Du har pekat på svårigheter, som visar att mina resonemang inte är helt vattentäta. Det gör osäkerheten än större. Frågan är inte är avgjord och kommer nog inte att bli det på länge.
L: Vad menar du behövs för att nå fram till ett avgörande?
M: Begreppet jagkärna kräver en djupare analys (och identitetsbegreppet). Vi har karakteriserat den som den upplevande delen av en individ. Idén är förståelig, men formuleringen är kanske för vag. Begreppet är kanske ännu för diffust för att göras till föremål för forskning. Men jag tror att framtida forskning kommer att fälla ett definitivt avgörande mellan monismen och dualismen. Det är främst forskning inom områdena neurologi, psykologi och parapsykologi som behövs för att ge svaret. Det är inte mina områden, och det vore förmätet av mig att ge forskarna på dessa områden några tips. Men det skulle glädja mig om jag någon gång får läsa om en forskningsinsats, som är inspirerad av kärnparadoxen.
L: Neurologi och psykologi är säkert relevanta områden. Men parapsykologi? Är det över huvudtaget en seriös vetenskap?
M: Jag är inte rätt man att uttala mig om det. Det lilla jag vet tyder på att det utförts forskning på området med vetenskapligt acceptabel kvalitet. Men resultaten är, såvitt jag vet, negativa. Det kanske aldrig kommer att bli något genombrott, som slutligt bevisar att s.k. psi-fenomen verkligen förekommer. Skulle det bli ett sådant genombrott, är det troligt att fortsatt forskning inom området kommer att kasta ljus över jagkärnans natur.
___________________

L: Molmen är en fantasiprodukt. Även om molmen skulle kunna realiseras, så innebar vårt samtal om molmen, och vårt rollspel, inte något tankeexperiment. Du skilde mellan tre olika sorters tankeexperiment. Molmresonemangen hör inte till någon av dessa tre. På vilket sätt skiljer de sig från tankeexperiment? Det skulle fördjupa min förståelse av det vi har talat om, om du kunde klara ut detta.
M: Då tycker jag att vi också tar med exemplet Omar – Omar var inte heller föremål för något tankeexperiment. Omar och molmen är fantasiprodukter av helt olika slag. Hur skiljer de sig, från varandra å ena sidan, och från objekten för våra tankeexperiment å andra sidan?
L: Både Omar och molmen är sprungna ur din fantasi. Men Omar är inte något du har konstruerat – som om du i tankarna hade byggt en robot. Molmen är däremot din konstruktion. Däri består den väsentliga skillnaden mellan dem, som fantasiprodukter betraktade. Men vad är nu det gemensamma för Omar och molmen, som gör att våra resonemang om dem inte kan kallas tankeexperiment?
M: För att något ska kallas experiment, måste man vara noga med att precisera förutsättningarna – att beskriva den experimentanordning som man skapar. I ett experiment vill man ju variera förutsättningarna och studera hur utfallet därvid varierar. Då vill man hålla alla andra faktorer lika, så att man inte får okända variationer. Varken Omar eller molmen var sådana väldefinierade försöksanordningar.
L: Det är något som inte stämmer här. När du plockade isär mig och satte ihop mig igen, var förutsättningarna inte heller väl preciserade.
M: Det är sant såtillvida att jag inte nämnde alla förutsättningar i detalj. Det hade varit omöjligt. Jag nämnde bara det jag ansåg behövde nämnas för att du skulle få klart för dig hur jag tänkte mig försöken. Beskrivningen skedde i samspel mellan dig och mig. Du hade hela tiden möjlighet att fråga om du kände behov av preciseringar – och du gjorde det några gånger.
L: Det stämmer.
M: Jag hade kunnat precisera såväl Omar som molmen mycket mer om det hade behövts. Men de var inte till som försöksobjekt utan som pedagogiska hjälpmedel.
L: Som sådana har de väckt många intressanta tankar.
…
L: Innan vi skiljs åt vill jag att vi resonerar om några frågor som väcks av jämförelsen mellan människornas och molmarnas situationer – frågor av religionsfilosofisk karaktär.
M: Det ligger nära till hands. På din fråga svarade Moa att molmarnas och människornas existentiella situationer är snarlika. Du tycks ha tänkt vidare på det.
L: Ja! Anta att molmen verkligen var realiserad och att den var byggd så att vi kunde påverka enskilda skeenden i den, inte bara passivt observera dem. Anta dessutom att vi hade lärt oss tyda molmarnas språk och visste hur vi skulle få fram meddelanden till dem. Borde vi i så fall använda den möjligheten? Vilka budskap skulle vi då föra fram till dem?
M: De vet ingenting om någon värld utanför molmen. De vet inte att vi människor finns, än mindre att det är vi som har skapat molmen. Borde vi tillkännage vår existens?
L: Hur skulle det gå till? Skulle vi välja ut en enskild molmare att meddela oss med, skulle vi “skriva tecken i skyn” eller vad?
M: Hur vi än gjorde skulle det bli komplikationer. Om vi utsåg en profet att meddela oss genom – skulle de andra molmarna då tro honom? Kanske de bara skulle tro att han var tokig.

L: Men anta att vi verkligen kunde etablera kontakt med en eller flera av dem. Vad skulle vi säga till dem? De undrar över tillvarons gåtor, varför de finns till, varför det finns lidande. Vad ska vi svara? Ska vi svara som det är – att molmen är vår stora, dyra experimentanläggning – att molmarna dök upp som resultat av experimenterandet – att vi inte hade förutsett allt lidande de skulle behöva utstå – att vi bara vet ett sätt att befria dem: att stoppa alla processer i molmen?
M: Många molmare är religiösa. De tror på en eller flera gudar. Vi vet att dessa gudar inte existerar. Ska vi tala om för molmarna att de inte finns – att det är vi människor som är deras gudar? Ska vi tala om att vi inte alls är så mäktiga som de tror – att vi i själva verket är ganska maktlösa? Ska vi upplysa dem om att vi inte är heliga, i varje fall inte mer heliga än de själva?
L: Vi behöver lyckligtvis inte svara på de frågorna, eftersom molmen ännu inte finns. Men om molmen en gång skulle bli verklighet, måste den tidens människor vara beredda på sådana frågor.
M: Se nu på vår – människornas – situation, och jämför med molmarnas. Precis som de befinner vi oss i en värld, vars bakomliggande orsaker vi inte vet något om. Somliga människor är religiöst troende, andra är ateister, åter andra är agnostiker – allt i likhet med molmarna. Hur ska man ställa sig i sådana frågor? Finns det någon hållning i sådana frågor, som är vettigare än andra?
L: Det gör det nog. Men det finns många olika typer av existentiella frågor, som måste hållas isär. En sak är att ta ställning till en speciell religiös uppfattning, t.ex. islam eller kristendomen i någon variant. Det är något helt annat än att ta ställning i en mer generell fråga som t.ex. om någon form av gudom existerar eller om människor kan överleva döden i någon som helst mening. De senare frågorna förutsätter preciseringar innan det är någon mening med att ge sig in på dem.
M: Låt oss börja med någon speciell religion. För att haka på Hedenius kan vi ta den kristna frälsningsläran.
L: Även den finns i otaliga varianter. Vilken ska vi i så fall välja.
M: Vi kan fråga om över huvudtaget någon variant av den kristna frälsningsläran är sann. Vi behöver inte gå in på någon av dessa läror i detalj. Det räcker med att fråga om Jesus, i jämförelse med andra människor, hade en särställning i förhållande till en existerande gud.
L: Den frågan ser ut att vara tillräckligt precis för att svaret ska vara ett enkelt ja eller nej. Men hur ska man bära sig åt för att finna det sanna svaret?
M: Somliga skulle säga att det är en trosfråga och att man måste hålla isär vetenskapliga frågor och trosfrågor.
L: Vad ska en sådan distinktion tjäna till?
M: Det är uppenbarligen religiöst troende, eller i varje fall försvarare av religiös tro, som har hittat på den distinktionen. Den fyller ingen annan funktion än att skydda religiösa föreställningar från kritisk granskning.
L: Du har förmodligen rätt. Men innan vi går vidare vill jag att vi stannar upp här ett litet tag. De som menar trosfrågor är något för sig, hur resonerar de?
M: Jag vet inte. Jag har aldrig funnit att någon har motiverat ett sådant påstående. Förmodligen menar de att även det är en trosfråga. Somliga tror, andra inte. Längre kan man inte komma, menar de, och önskar inte heller att saken undersöks närmare.
L: Ska man helt enkelt lämna dem ifred med det?
M: Ja – så länge de inte försöker påtvinga andra sin uppfattning eller dess konsekvenser.
L: Den inställningen leder ofrånkomligen till svårigheter. De vill ju ha rätt att påverka sina egna barn. Menar du att man ska förbjuda dem det?
M: Det här är ett dilemma. Man kan inte gärna förbjuda föräldrar att tala om för sina barn vad de själva tror. Men de får inte heller undanhålla barnen att det finns andra uppfattningar. Detta är ett politiskt problem, som inte har någon enkel lösning. Vi kan inte gå in på det nu.
L: Tänk om ordet “trosfråga” kunde utmönstras ur språket.
M: Det går ju inte. Och egentligen vore det hemskt om man kunde manipulera språket så. Det för tankarna på Orwells skräckvisioner.
L: För dig och mig finns det i alla fall ingen fråga som är reserverad för tron. Hur vill du argumentera i frågan om Jesu eventuella särställning?
M: Spontant finner jag det otroligt att det skulle vara något extraordinärt med Jesus. Han kan ha varit ett religiöst geni, men i så fall ett geni bland andra genier. Om någon anser sig ha skäl att förmoda, att Jesus hade en särställning, så är jag trots allt beredd att lyssna – om inte annat så för att försöka få den personen på bättre tankar. Men jag köper inte vilka argument som helst. Jag skulle avvisa alla argument som går ut på att trosfrågor måste behandlas på annat sätt än andra frågor. … Jag ansluter mig till Hedenius stånd­punkt, att man inte bör tro något som det inte finns förnuftiga skäl att hålla för sant. Men om jag hade talat med Hedenius, skulle jag ha gjort ett viktigt tillägg: förnuftiga skäl kan vara mycket mer än det Hedenius tycks ha tänkt sig. Att jag starkt känner på mig att det är på ett visst sätt, kan mycket väl vara ett förnuftigt skäl att tro det. Men jag bör förstås inte slå mig till ro med det. Jag bör inte ge mig förrän jag har förstått varför jag känner som jag gör. Det är på den viktiga punkten jag skiljer mig från dem som menar att trosfrågor har en särställning.
L: Om man ska ta ställning till något religiöst påstående, anser du att det då har någon betydelse vilken religion det är – om det är en s.k. “högre” religion eller en “primitiv” religion.
M: Nej, i princip inte. Påståendet att Jesus var Guds son är ganska jämförbart med t.ex. det att Fenrisulven var Lokes son – låt vara med den skillnaden att Jesus troligen har existerat. Det låter kanske respektlöst. Men det beror bara på att så många människor fortfarande tror att Jesus är Guds son. När den tron blivit lika mycket historia som asatron, och det kommer den en gång att bli, så kommer dessa två trospåståenden att framstå som jämförbara.
L: I religioner brukar vissa saker hållas för heliga. Hur ser du på det?
M: Begreppsmässigt är helighet nonsens. Helighet är något människor har uppfunnit i övertalnings- eller påtryckningssyfte. Det skulle föra långt att tala om detta. Då måste vi gå in på religionens roll som maktinstrument.
L: Men det är väl inte det minst viktiga.
M: Nej, förvisso inte. Mycket vore vunnet om människor kunde fås att inse att deras religiösa tro bottnar i att de är manipulerade av makthavare. Vad jag menar är att detta inte är en religionsfilosofisk fråga utan en folkbildningsfråga.
L: Då kan man säga att Hedenius var mer folkbildare än religionsfilosof, när han skrev om den kristna frälsningsläran. Men sen fortsatte han med tron på under, tron på odödligheten och gudstro i största allmänhet.
M: Ja, han började med frälsningsläran. Där gjorde han verkligen en stark insats. Sen verkade resten ha gått av bara farten. Det är en tydlig skillnad i kvalitet mellan hans behandling av frälsningsläran och av andra delar av den kristna tron.
L: Hur ställer du dig till de andra delarna – främst tron på under, på odödlighet och på en gud (eller flera)?
M: De tre frågorna har mycket olika karaktär. Vi får ta en i taget. Och när det lämpar sig kan vi jämföra vår situation med molmarnas. Det ger oss ett fruktbart perspektiv.
L: Ska vi börja med existensen av en eller flera gudar. Här krävs en definition. Vad menar vi med en gud? Visserligen kan vi säga att ordet “gud” hör till vårt gemensamma språk, och att vi måste följa gängse språkbruk. Gör vi inte det, måste vi använda ett annat ord.
M: I så fall blir frågan ganska ointressant. Svaret blir förstås nej! Oden och Tor finns inte, inte Shiva heller – eller någon annan gud som namngivits i någon mytologi.
L: Men vi får inte välja vår definition hur som helst. Den måste i varje fall ansluta till någonting som hör samman med gängse gudsbegrepp. Hedenius valde den vägen. Hans strävan var att välja ett så urvattnat begrepp som möjligt – och därmed så generellt som möjligt. Han stannade för definitionen ett mäktigt, övernaturligt väsen. Är det en bra gudsdefinition.
M: Nej, inte alls – såvida man inte har bestämt sig för att definiera “gud” på ett sådant sätt att resultatet säkert blir att någon gud inte finns. Jag har en rad invändningar mot Hedenius definition, men jag vill inte slösa tid med det. Jag vill gå en helt annan väg. Du har säkert hört ordet “artefakt”. Vad betyder det?
L: Det kommer väl av ars, art – konst. En artefakt är något konstgjort, till skillnad från något som är bildat av naturen.
M: Det är ibland svårt att avgöra om något är en artefakt eller inte. När man började studera Mars med kikare, tyckte sig en astronom se en sorts artefakter, som han tolkade som kanaler – för att bara nämna ett exempel. En artefakt är alltså en skapelse av intelligenta varelser, inte nödvändigtvis människor. … En klartänkt molmare skulle kunna ställa frågan om molmen själv är en artefakt. Vi människor vet att svaret är ja, men för molmaren skulle frågan vara svår att besvara. Hur avgör man om något är en artefakt?
L: Det finns nog ingen generell metod.
M: För oss människor är frågan: Är vårt universum en artefakt? I gamla dagar tyckte nog många forskare att svaret uppenbarligen var ja – åtminstone fram till 1700-talet. Nu för tiden ter det sig inte så för forskarna – men det är inte heller uppenbart att svaret är nej. Med den kunskap vi har idag kan vi varken svara ja eller nej. Därför tycks agnosticismen vara den rimligaste hållningen just nu. Men i en framtid kan saken komma att te sig helt annorlunda.
L: Vilken praktisk betydelse skulle svaret ha?
M: Förmodligen ingen alls – i varje fall om man inte kan få någon kunskap om gudarnas egenskaper och avsikter. De som använder religionen som maktmedel påstår att man måste frukta Gud (tillbe honom etc.). Men det finns ingen anledning att tro på sånt. … Om molmen verkligen fanns, borde molmarna då tillbe människorna?
L: Anta att man skulle finna säkra tecken på att vår värld är en artefakt. Menar du alltså att det inte skulle leda till några användbara slutsatser.
M: Egentligen har jag inte tänkt igenom saken. Den har inte varit aktuell.
…
L: Då tar vi nästa fråga – den om under.
M: Här måste två sorts frågor hållas isär. Den ena är om under över huvudtaget är möjliga. Den andra är vad man ska tro om enskilda påståenden om inträffade under. … Nu behövs en definition igen. Vad är ett under?
L: Här vill jag inte följa Hedenius tankegångar. Kan vi undvika att tala om naturlagar, vore det bra. Också här vill jag gärna jämföra molmarnas situation med vår. Hur borde en förnuftig molmare se på detta med under?
M: Först kan vi leka med tanken att vi har informerat molmarna om att molmen är vår konstruktion (och att vi har lyckats få dem att tro oss). Frågan för dem är om människor­na skulle kunna få något att hända i molmen, som normalt inte skulle inträffa där.
L: I molmförsöket med Moa fanns inga inbyggda medel för att påverka skeendet i molmen. Men det var ändå alltid möjligt att göra ingripanden utifrån – om inte annat att förstöra delar av molmen. Så den rimligaste ståndpunkten för molmarna själva vore alltså att sådana extraordinära händelser inte var helt omöjliga.
M: Och hur vore det om vi inte hade informerat dem?
L: Då vore, som jag ser det, en agnostisk hållning den rimligaste.
M: Då borde det vara detsamma för människorna. Vi har i nuläget inte kunskap nog för att ta ställning till om det kan ske saker i vår värld genom ingripanden från någon annan värld. Vi har ingen grund för att avvisa den möjligheten.
L: Om vi skulle få en rapport om ett inträffat under, så skulle vi därför inte kunna avvisa den på grundval av en generell ståndpunkt att under är omöjliga. Hur ska vi då ställa oss till sådana rapporter?
M: En skeptisk förhandsinställning är nog befogad. Huvuddelen av alla rapporter om under är säkert falska. Skulle man få en ny rapport, så är frågan om den över huvudtaget är värd att ta notis om.
L: Med under menas väl i allmänhet något ganska drastiskt: Jesus går på vattnet, upp­väcker döda etc. Men s.k. paranormala fenomen behöver ju inte vara så spektakulära. Inträffar över huvudtaget paranormala fenomen?
M: Som jag redan har sagt, så är detta inte mitt område, men att det lilla jag har läst tyder på att det ännu inte har skett något definitivt genombrott i den parapsykologiska forskningen. En försiktigt avvaktande nyfikenhet förefaller vettigast för en som inte själv vill forska på området.
…
L: Då återstår detta med odödligheten.
M: Ordet är missvisande. Alla biologiska varelser dör förr eller senare. Någon odödlighet för människor är vettlöst att tro på.
L: Jag tycker att vi också lämnar därhän alla religiösa föreställningar om kroppslig uppståndelse. Den intressanta frågan är vad som händer med en individs jagkärna efter kroppens död. … Ska vi jämföra med molmarnas situation nu också?
M: Den här gången blir det svårare att se vad vi får ut av den jämförelsen. Kruxet är att vi vet för litet om jagkärnan. Anta att vi verkligen kunde realisera molmen och utföra försöket med Moa. Vad skulle vi kunna uttala om molmarnas jagkärnor? Troligtvis var Molin den enda molmare som hade jagkärna – den Moa hade med sig från människornas värld. Ska människornas situation jämföras med molmarnas, så måste fler molmare – eventuellt alla – förses med mänskliga jagkärnor?
L: Det räcker kanske med en del av dem. Vi vet ju inte ens om alla människor har jagkärna eller om någon Omar finns bland oss.
M: Låt oss för resonemangets skull anta att varje molmare kopplas till en mänsklig jagkärna. Hur skulle molmarna då se på jagkärnans fortsättning efter döden?
L: Vi människor vet ju att varje molmare fortsätter som människa efter sin död. Men molmarna själva vet inte det. För dem är båda hypoteserna tänkbara, dels den att jagkärnan har bildats i molmen, dels den att jagkärnan har sitt ursprung i en värld utanför molmen. Har de någon anledning att tro mer på den ena hypotesen än den andra?
M: Deras situation i det avseendet verkar jämförbar med människornas. Kanske kan de härleda paradoxer från antagandet att jagkärnan har sitt ursprung i molmen och därav sluta sig till att jagkärnans ursprung måste finnas utanför molmen.
___________________

Referenser

[1] Bergström, Lars 2004: Döden, livet och verkligheten. Thales.

[2] Dennett, Daniel C. 1999: Att förstå medvetandet. Natur och Kultur, Stockholm.

[3] Ellegård, Alvar (red.) 1994: Om Själen. Natur och Kultur.

[4] Fagerberg, Holsten 1997: Själen och jaget. Gidlunds Förlag.

[5] Nagel, Thomas 1974: “What Is It Like to Be a Bat?” Philosophical Review, 83, s. 435-450.

[6] Nagel, Thomas 1992: Vad är meningen med alltihop? Nya Doxa

[7] Rosing, Hans 1982: Medvetandets filosofi. Akademilitteratur

[8] Rosing, Hans 1986: Den personliga identiteten och livets mening. Schildts.

[9] Wistrand, Kersti & Pilotti, Jan (red.) 1982: Medvetandet och döden. Natur och Kultur.  

Skriven av  Anders F